Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Peter Zwetsloot Isaksson

Zwetten #1 om taggat derby

Publicerat måndag 20 augusti 2012 kl 13.47

Jag ber om ursäkt för mitt bristfälliga bloggande sista tiden, men tiden som pappa, mästerdetektiv, målvakt och twittrare tar ut sin rätt.

Vi har hunnit med att ta en livsviktig poäng mot Öis, och visade verkligen den fantastiska publiken att vi blir att räkna med i höst.

Och jag hoppas verkligen att ni hittar tillbaka till Rimnersvallen under höstens superviktiga matcher.

Ikväll spelar vi derby mot FC Trollhättan, och det kommer återigen bli en tuff match. FCT behöver vinna för att inte bli indragna i bottenstriden
och vi måste vinna för att hänga med i toppen.

Kort sagt, allt är uppdukat för sprudlande anfallsfotboll från båda lagen.
 

Kommande avsnitt av Rune på Näset kommer att redogöra för en hel del kring tidernas derby i Lysekil...en riktig godbit!


Rune på Näset , I slutändan avgjorde ändan (del 1)

En serie, 22 matcher lång, är full av situationer, svett, chanser, tårar, uppgivenhet, svordomar, kamratskap, ja listan kan göras hur lång som helst på alla dom ingredienser som ett ihopkok av en säsong innehåller. Om man idag ser fräckt ihopklippta målkavalkader ifrån någon europeisk liga, där frisyrerna verkar vara viktigare än klubbkänsla, ja då kan man få uppfattningen av att det viktigaste som finns bara är snygga mål och en burk hårvax.

För dagens ungdomar är detta mycket olyckligt och därför vill jag berätta om det mycket rafflande slutskedet av säsongen 1971 som visar att detta inte alls stämmer överrens med den ibland än mer fantastiska verkligheten i division fem. Till och med mitt beryktade målskytte fick för en gångs skull stå i skuggan av någonting helt annat den här gången, nämligen en rejält tilltagen bakdel, närmare bestämt Hans Olssons bakdel.
 
Säsongen 1971 fungerade vårt spel nästan till hundra procent. Året innan hade vi trots stora problem lyckats hänga kvar i division fem, men till denna säsong hade vår tränare Moltas Älg lyckas få ihop alla pusselbitar och vi hade blivit en lagmaskin som inte bara var beroende av att jag lyckades med mitt målskytte.

Nej även doldisar tog ett stort ansvar, som t ex centerhalven, "Ford-Tord" Larsson, till vardags bilförsäljare på "Mauritz Bilar & Grönt" och huvudspecialisten "Nick-Dick" Nilsson, yngre bror till lagledaren "Pungen" Nilsson. Moltas hade noga studerat nymodigheterna ifrån Mexico-VM året innan och var fast besluten att använda sig av detta även i vårt lag. Därför använde han mig på samma sätt som Brasilien använde Pelé och fick övriga spelare att komplettera detta vassa anfallsess på bästa sätt.

Dessutom hade Moltas sett fantastiska blomsterkreationer runt planerna på dom mexikanska arenorna, något som han tog med sig i sitt jobb som florist i Uddevalla och det blev något av en guldgruva att förse samtliga arenor i hemstaden med liknande, praktfulla blomsteruppsättningar, som intet ont anande kanslister tackade ja till när den slipade Moltas ringde upp.

Dessa kanslister fick senare fick dåndimpen då fakturan dök upp och mycket tack vare Moltas blomsterarrangemang, som inte var gröna speciellt länge eftersom "Mexikansk akacia" inte klarar sig under 42 grader, hade inte en enda Uddevallaklubb råd med nya matchställ mellan 1971-1975, allt för att det fanns blomsterskulder kvar och dessutom minskade antalet kanslisttjänster med 50 procent under denna tid full av hårda besparingar.

Vårt spel var dock allt annat än visset, snarare var det lika blomstrande som Moltas affärer och vi radade upp segrar och när vi kom fram till sommaruppehållet var det bara våra motståndare i derbyklubben Slättens IK som hade lyckats följa oss någorlunda i tabellen, mycket tack vare "Brosk-Reines" banbrytande och benbrytande spel i backlinjen, men även naturligtvis mycket också genom ren och skär tur.

Till exempel hade till och med den otekniske Ingvar Krans gjort dussinet mål enbart på ren vilja och "Otto-Otto" Andersson, som inte gjort mål sedan 1962 hade nu kommit upp i hela tre stycken under samma vårsäsong och han själv blev så överraskad att han började stamma. Bidragande orsak till en framgångsrik vårsäsong var också att A-laget bestod av så många Bergman och Mellgren att jag inte varken kan eller ens orkar berätta om alla.

Hur som helst, de skuggade i alla fall oss i tabellen och på några av ortens största arbetsplatser, som Sunex och PLM, rådde näst intill fotbollsfeber och inte sällan slutade lunchrasterna med ett rejält slagsmål bakom fabriken mellan de som höll på LFF och de som höll på SIK, innan man med ömmande knogar och glesa tandrader åter gick in och tillsammans fortsatte tillverkningen av plåtburkar och glaspartier.

Träningen under sommaruppehållet, eller snarare risken för brist på träning, skulle nu komma att bli väldigt viktigt för fortsättningen av den jämna säsongen. Sommaren i semesterparadiset Lysekil innehöll många element som kunde locka unga fotbollsspelare i deras bästa år att göra annat än att fokusera på träning. Moltas införde nu därför vad han kallade "kaktus-träning".
 
- Kan en Krusbärspelarkaktus klara lite värme i öknen så ska väl ni inte behöva gnälla över ett par plusgrader
 
sa han och kallade till träning tre gånger i veckan under juli på Gullmarsvallen där luften dallrade av värmen och den genomsvettige planskötaren Stig A. Klöver hade fullt upp att kunna få gräset att åtminstone kunna kallas ljusgrönt.

Moltas sa visserligen till mig att jag kunde öva på lite frisparkar och sedan gå ner till Pinneviksbadet och svalka av mig med ett skönt dopp i det salta havet, men resten av truppen fick verkligen en tuff resa. Jag flöt runt i vattnet och lät sköna damer spana in mig ganska ordentligt. Jag passade också på att testa trampolinen för några snygga dyk och provade även ett par enkla "Mollbergare" men inte mer att det inte skulle anses som att jag stilade för mycket.

När resten av laget utmattade kom ner för ett bad efter träningen fräste det nästan i vattnet då de varma kropparna kyldes av och "Ford-Tord" såg ut som att skulle behöva livräddning för att kunna ta sig upp på stranden igen.

Moltas Älg, skred trots sin lätt överviktiga floristkropp som en kung ut på bryggan i sina röda och vita, blommönstrade badbyxor och ropade högt och tydligt till det utmattade laget med en röst som fick varje huvud i Pinneviken att vridas åt hans håll:
 
- Nu vet ni hur Krusbärspelarkaktusen har det pojkar!
 
Sedan kastade han sig i vattnet med ett magplask som stänkte ner de flesta badgästerna runt badplatsen och som fick hans mage att anta samma röda kulör som badbyxorna. Gemensamt försökte vi sedan att hitta Moltas glasögon som han glömt ta av sig innan sitt försök till dyk och Glys som inte gillade vara under vatten höll på att stryka med på kuppen då han ändå tappert försökte sig hjälpa till. Till slut hittade Hans Olsson glasögonen, men det bar sig inte bättre än att han först hade råkat trampa på dom.

Glasögonresterna fick dock Moltas ta hand om och det var en man med mycket skeva bågar, endast ett slipat glas och dessutom knallröd mage som åter gav sig av hem mot Uddevalla den eftermiddagen.
 
Träningen var mycket tuff, men vi visste också att när hösten kom skulle vi vara mycket starka och jag skulle dessutom vara bra på frisparkar. När vi dessutom tänkte på hur Slätten hade det under sin sommarträning i ett grusmoln på den snustorra Slättevallen, följt av ett dopp i Trötemyren bredvid klubbhuset, ja då kändes vår situation något lättare.

Vad vi inte visste var att Moltas egentligen införde all träning för att inte behöva vara för mycket i Uddevalla där vissa vansinniga kanslister vid det här laget nu hade börjat försöka få tag på honom. Dessutom nådde oss rykten om att "Brosk-Reine" inte hade kunnat träna speciellt mycket under sommaren.

"Brosk-Reine" arbetade sedan flera år tillbaka som pumpansvarig på "Hjalmar Rapps Tapp" och sommarens varma väder hade medfört att badgästerna strömmat till Lysekil, med den följden att det var massor att göra för en pumpansvarig på Hjalmar Rapps Tapp.

Hjalmar Rapps Tapp hade dessutom tagit många kunder ifrån "Algots Drivmedel & Porslin" eftersom Algot mest var intresserad av porslinsbiten, medan han inte riktigt hade hängt med i utvecklingen när det gällde servicen kring försäljning av drivmedel. T ex hade Algot ingen pumpansvarig av "Brosk-Reines" kaliber och det visade sig självfallet på kundtillströmningen.

Däremot fanns det ingen som kunde slå Algot på hans oljiga fingrar när det gällde ostindiskt porslin och hade bilarna istället för bensin gått på porslin, ja då hade nog "Hjalmar Rapps Tapp" fått slå igen inom mycket snar framtid.

Tills vidare hankade sig dock Algot vidare, inte minst tack vare att de flesta som höll på Lysekils FF inte var särskilt villiga att stötta en företagare som hade anställt den brutala SIK-backen "Brosk-Reine". Denna sommaren var ändå Lysekils FFs anhängare mycket taktiska, vilket visade sig i att man genom att åka till Hjalmar Rapps Tapp och tanka endast en liter bensin var varje gång, såg till att "Brosk-Reines" sommarträning skulle bli lidande, vilket naturligtvis var mycket smart.

Aldrig hade "Brosk-Reine" mött så många trevliga LFF-are som denna sommar, men han kunde för sitt liv inte förstå varför de tyckte att det var så roligt att tanka bilen så dom gjorde det två gånger om dagen........
 
 
Mvh
 @Zisaksson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".