Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Peter Zwetsloot Isaksson

Aj aj aj

Publicerat torsdag 23 augusti 2012 kl 09.18

Ja, då var derbyt mot FCT avklarat, och men lite distans skall vi vara glada med 2-2. FCT var riktigt bra i denna matchen, samt att vi gjorde en minder bra insats.

Jag är helt övertygad om att FCT kommer parkera på en behaglig 5´e plats i tabellen när den summeras. 

För vår del så måste vi se det positiva i att vi lyckas ta 1 pinne på bortaplan, och återigen vända ett underläge (dock tappar vi en ledning).

Men det som oroar mig lite är att vi börjar bli lite tunt om folk nu, och skall man vara realist så kommer vi med denna lilla men starka truppen, inte orka med några större skador eller avstägningar. 

Men detta har säkert vårt eminenta hårt arbetande, idéella fotbollsutskott koll på. 

Sedan så skulle Uddevalla kommun köpa ladugården som står på Thordéngården för ca 5 miljoner, så kanske vi hade haft pengar att förstärka och bredda vår trupp..... 

Men det är ju klart, vad skall kommunen med den till ??

 Vi har redan börjat fokusera på nästa match som spelas på måndag 19:00 mot Utsikten. 

Detta laget är lite av en mardrömsmotståndare för oss, och av en konstig andledning så känns det som att vi är det laget som spelarna hatar mest av allt i hela världen.

Och kan inte riktigt släppa att de glömde registrera en spelare som gjorde att vi vann serien för 2 år sedan. 

Hoppas de glömmer det denna gången med för då får jag ju hålla nollan samt att Thomas Hemberg får bjuda mig på ytterligare en pizza.....
 
Rune på Näset
 
I slutändan avgjorde ändan (del 2)
 
 
Efter stenhård kaktusträning enligt Moltas modell under sommaruppehållet var vi nu redan att ta oss an höstsäsongen och som vi gjorde det! Oftast mosade vi motståndet till oigenkännlighet och det var många spelare i olika klubbar som den hösten slutade med fotboll efter att ha blivit i det närmaste förnedrade av oss. Jag gjorde så många mål att kulramen knappt räckte till, "Glys" var säkerheten själv i mål och "Nick-Dick" dominerade i luftrummet som om han hade ensamrätt på att nicka det året. Näst sista matchen kom till slut och i tabellen låg Slättens IK bara två poäng bakom, ofattbart, men så var det i alla fall. Vi begav oss till ett regnigt Grohed för att hämta hem två pinnar och därmed i princip säkra seriesegern. Vi började matchen bra genom att jag elegant och planenligt såg till att vi tog ledningen med 1-0 genom ett skott på halvvolley efter inlägg ifrån "Ford-Tord". Därefter gick vi ner oss mer än lovligt i underskattningens djupa träskmarker. Grohed vände och vann med 2-1 genom två mål av "Bonn-Jon" Jonsson och vi var smått chockade. Samtidigt nådde oss dom dystra rapporterna om att Slätten vunnit mot Hedekas efter mål i sista minuten genom att en eller annan Bergman slagit ett inlägg i bakhuvudet på en eller annan Mellgren, bollen damp ner framför fötterna på Vesuvio Johansson, lagom teknisk ytter med italiensk påbrå och han tåade in segermålet stolpe in från en meters håll. Vesuvio Johansson var son till Palermobördige Enzio Parmesano, som i slutet av fyrtiotalet av oklar anledning hade bestämt sig för att resa runt i sin lilla, lila Fiat i Norge ett par veckor. Enzio hade en riktigt trevlig resa runt i Norge och njöt i fulla drag innan han upptäckte att han inte alls var i Norge utan hela tiden åkt runt i Sverige. Till råga på allt hamnade han i Lysekil där han träffade Johanna Johansson, servitris och radioantennsansvarig på Elsas Radio & Konditori, vilket i slutet av femtiotalet sedermera utvecklades till Elsas Radio TV & Konditori. Johanna, vars tidigare killar inte varit lika exotiska som den charmerande Enzio, utan mer jordnära, träskoklapprande figurer ifrån Lyse och Häggvall, föll pladask då Enzio ömt viskade italienska glosor i hennes öra. Dom blev snabbt ett par och Enzio beslöt sig för att bosätta sig i Lysekil och dessutom tyckte han det var relativt nära till Norge om han till slut ändå kunde få ta en tur även i det landet. Enzio startade kort därefter Lysekils första pizzeria och han funderade länge och väl över vad den skulle heta innan valet föll på "Pizzeria Roma" eftersom han ville att det skulle vara ett udda och lite häftigt namn som ingen annan pizzeria hette. Tillsammans fick Johanna och Enzio en son, Vesuvio och det var just Vesuvios tå som avgjorde mot Hedekas och faktum stod nu klart, serien skulle avgöras med ett stekhett derby på Gullmarsvallen i sista omgången och detta mycket tack vare att en italienare inte hittade till Norge i slutet av fyrtiotalet!
 
Lysekils FFs kassör, Inge Klöver, bror till planskötaren Stig A. Klöver, trodde nästan inte sina rödsprängda ögon när han stod vid vändkorset denna lördag och räknade in åskådare och han tackade sin lyckliga stjärna att det var hans lag som hade hemmamatch och inte Slättens IK, vars kassör, Bergman, förgrymmad och avundsjuk stod och såg på de långa köerna. För att ytterligare spä på stämningen passade Klöver själv på att ta emot pengarna ifrån denna Bergman då han betalade för att gå in på matchen och det var inte långt ifrån att en rejäl dagsedel hade delats ut just där och då ifrån Bergman för att få bort Klövers självbelåtna pengagrin när han frågade om inte Bergman även vill köpa ett par matchlotter också. Strax efter Bergman kom Enzio Parmesano och betalade inträde med en vitlöksdoftande, olivoljedrypande femkronorssedel för att kunna få se när Vesuvio spelade och hade bara Inge Klöver varit lite mer insatt i historien kring Enzios Norgeresa så hade han förmodligen bjudit honom på inträdet. Men vid närmare eftertanke hade han nog inte det ändå eftersom han inte tidigare hade bjudit någon på något i hela sitt liv, förutom den gången han bjöd "Storrökar-Osvald" på en spark i röven när "Storrökar-Osvald" försökte pruta för att komma in på matchen LFF-Svane tre år tidigare. Den gången såg Inge Klövers rödsprängda ögon rött och han släppte enbart in "Feströkar-Anna", "Storrökar-Osvalds" fru som hade förstånd nog att inte försöka pruta. "Storrökar-Osvald" fick mycket snopen och kedjerökande lämna Gullmarsvallen den gången och istället gå och se på Slätten-Hogstorp som av förklarliga skäl kostade två kronor mindre.
 
I omklädningsrummet var det en nervös stämning. Glys tog på sig tröjan bak-och-fram, "Snygg-Urban" var blekare än en snögubbe med scharlakansfeber" och långt ifrån så snygg som vanligt och "Ford-Tord" hade så skakiga händer att Moltas fick hjälpa honom att knyta kängorna. Jag kände mig tvungen att lugna mannarna och bad alla lyssna:
 
- Bleka, kritvita kamrater. Vi vet att vi klarar oss med oavgjort, i så fall vinner vi serien på bättre målskillnad. Det här är kanske den största matchen ni kommer att spela i era karriärer! Gör inte bort er nu genom någon klantig miss där ute! Ett misstag och det är stor risk att ni får höra det på stan för resten av era liv!!
 
Det blev dödstyst i omklädningsrummet, det verkade som om mina ord hade fungerat, alla verkade lugnare och vi gick ut för att börja värma upp inför matchen. Läktarna var redan ett böljande folkhav och mindre roliga hälsningar och okvädesord ifrån SIK-klacken blandades med uppmuntrande ord ifrån den gulsvarta klacken när vi började med lite lagom hoppa-bock och armarna-utåt-sträck för att komma igång. Till och med det annars ganska tama polisväsendet hade förstått att detta var en stormatch av dignitet och hade avdelat hela två batongförsedda konstaplar för att se till att inga händelser på arenan skulle passera lagens råmärken utan straff, utom möjligtvis då några vansinniga kapningar bakifrån ifrån "Brosk-Reine" vilka istället skulle stävjas av domaren O-P Andreasson från Uddevalla. Med fem minuter kvar till tidernas derby inträffade dock en mycket tråkig och för polisväsendet pinsam incident när de två konstaplarna istället vid löparbanan runt planen började puckla på varandra med batongerna, eftersom den livslångt trogne LFF-aren, konstapel Olausson hade hamnat i het dispyt om vilket som var stadens bästa lag med livslånge SIK-anhängaren konstapel Bergman. Matchen fick skjutas upp i tio minuter tills förstärkning ifrån stationen anlände och de båda förgrymmade konstaplarna i kolstybbsdammiga uniformer, högröda, dreglande och med färska blåtiror kunde föras till var sin cell på häktet för att lugna sina känslor och dessutom invänta en rejäl avhyvling ifrån överkonstapel Gunnar Barsk. Både konstapel Olausson och konstapel Bergman anade att det kunde bli mycket patrullering till fots den kommande vintern och inte oväntat fick båda rätt och mest illa gick det för konstapel Bergman som förfrös en lilltå under oklara omständigheter under köldknäppen i januari, en lilltå överkonstapel Gunnar Barsk inte hade minsta sympati för, för överkonstapel Barsk var inte en man som glömde i första taget.
 
Något försenad kom så Andreassons gälla vissling till slut och matchen var igång. En hel säsong stod nu på spel, allt vi gjort, kaktusträning inkluderad, skulle nu helst bära frukt och allt som stod mellan oss och division fyra var ett gäng rödvita SIK-krigare som hade modet att kalla sig fotbollsspelare. Varje skott, varje träning, varje konditionsövning de andra hade gjort när jag sköt frisparkar och badade i Pinneviken, varje armhävning, varje liten svettdroppe och tår som säsongen hittills inneburit, skulle det visa sig vara värt allt slit och möda?!
 Vi började matchen bra, "Kvarting" och Konrad "Cementfoten" Konradsson satte upp ett fint anfall i tionde minuten på vänsterkanten och ett perfekt inlägg kom emot mig. Min högerfot talade och det var bara "Brosk-Reines" redan glesa tandrad som förhindrade ett ledningsmål för oss och bollen gick till hörna. "Kvartings" normalt inte så känsliga högerfot slog en perfekt hörna mot mig och jag kände hur foten nästan mosade bollen vid helvolleyträffen! Riktningen blev dock inte den önskade, men inne i gröten framför målet stod den intet ont anande Hans Olsson och han hade inte en aning om vart bollen tagit vägen för precis när hörnan slogs tyckte han sig få syn på sin kusin Olle"Grävarn"Olsson på läktaren och Olle hade inte Hans sett på flera månader så han tyckte att en vänlig vinkning var på sin plats. Mitt skott satt mitt i den stora baken på honom och bollen studsade därefter otagbart vidare in i nätmaskorna! Vilt jubel utbröt och hur ont Olsson än hade i sin bakdel kunde han inte låta bli att fira sitt mål med en liten lätt hoppande stil längs läktaren när han väl förstått att han för en gångs skull var målskytt och det var inte utan att man anade att Hans Olsson skinkor nu hade begåvats med ett bollrutemönster. Hur som helst, 1-0 till oss och nu hade vi verkligen Slätten i brygga. Dessutom visade det sig att det inte alls var Olle"Grävarn"Olsson på läktaren den där dagen utan egentligen Thore"Ålefeskarn"Torsson som förvisso är ganska lik Olle, i alla fall på långt håll och i alla fall i myrret på en välfylld läktare på ett hett derby. Olle, arkeolog till yrket, befann sig istället i utgrävningsplatsen Birka och var i full färd med att med sin pensel putsa fram ett par gamla benrester. Olle hade inte minsta aning om sin kusins enorma framgångar på fotbollsplanen. I Olles värld fanns förresten inte något idrottsligt som ens i närheten skulle kunna mäta sig med dom underbara gamla benrester har just funnit. Det visade sig dock två veckor senare till Olles stora besvikelse att fyndet inte var av någon större historisk betydelse eftersom benbitarna enbart var resterna ifrån ett par underbara, grillade revbensspjäll som en kollega till Olle hade ätit till lunch på platsen ett år tidigare. Olle blev så förgrymmad på sin kollega att han i smyg bröt av dennes putsarpensel av storlek 3, en riktigt grym och lömsk hämnd av så stora mått att endast en arkeolog kan förstå det.
 
Ledningsmålet stod sig halvleken ut och i omklädningsrummet satt alla, utom Hans Olsson för han var tvungen att stå, och peppade varandra. Vi unnade oss en eller två Frisco var för att få i oss viktig vätska, "Bull-Berta" kom in och bjöd på hembakt sockerkaka, jag fick två bitar och stämningen var helt på topp när kallduschen kom. Glys harklade sig och kom med det trista beskedet att han sträckt nacken när han firade vårt ledningsmål med en katastrofalt dåligt utförd kullerbytta och omöjligt kunde fortsätta matchen! Vad skulle vi göra? Moltas hade inget solklart alternativ mellan stolparna att tillgå, men det var i det här läget som han mindes sina söndertrampade glasögon ifrån sommarens misslyckade och fiaskoartade dyk och allt stod plötsligt klart för honom.
 
- Hans Olsson, du är frivillig, på med handskarna!
 
Den mycket förvånade Hans Olsson såg inte för sitt inre sambandet mellan sin målvaktsdebut och Moltas sneda glasögonbågar, men han fann sig plötsligt när andra halvlek startade ståendes i mål i vad som var tidernas derby. Vi kämpade som galärslavar för att freda vårt mål och ge Olsson den hjälp han så väl behövde och Slätten hade inte mer än ett par halvchanser som till och med vår målvaktinhoppare klarade med bravur. Framåt skapade jag ett antal chanser på egen hand men Slätten hade turen på sin sida och tre fyra skott tog i stolparna. Även "Ford-Tord" var framme och fick ett friläge på en riktig smörpassing ifrån mig, men tyvärr blev han så nervös och förvånad av sitt ovanliga läge att han trasslade in sig i sina egna skosnören som ju denna dag var mycket ovanligt floristknutna av Moltas och ramlade raklång framför en lika förvånad SIK-målvakt. Till slut lyckades dock Slättens spräcka nollan efter att Olsson glömt sätta en man vid den bakre stolpen när Slätten hade hörna. Detta var ju en generalmiss som Glys aldrig skulle ha gjort, en miss vi inte varit med om sedan Tyko Svensson var burväktare och det kändes mycket försmädligt. 1-1, spänningen var så stor att man nästan kunde höra hur naglarna gick åt som smör i solsken uppe bland dode nervösa åskådarna på de välfyllda läktarna. Matchen led mot sitt slut och det var då det hände, "Nick-Dick" hamnade lite på efterkälken och fällde en eller annan Bergman innanför straffområdet och Andreasson blåste allt vad han orkade i sin visselpipa för att med all önskvärd tydlighet visa att i motsatts till när han var hemma hos frugan så var det minsann han som bestämde. Straff, två minuter kvar och plötsligt kände vi seriesegern glida oss ur händerna, skulle allt slit vara förgäves?
Fram mot straffpunkten skred en flinande, lätt tandlös "Brosk-Reine" och mellan stolparna stod Hans Olsson, målvaktsdebutant med öm bakdel. "Brosk-Reine" la upp bollen på sin plats, Olsson spottade i handskarna som han sett Glys göra och Gullmarsvallen blev helt tyst. Man kunde hört en knappnål falla och den olycklige "Nick-Dick" vågade inte ens se på när Andreasson visslade klartecken för "Brosk-Reine". "Brosk-Reine" sprang fram och slog till bollen, Olsson, lätt bollrädd, kastade sig, men kastade sig åt fel håll och framförallt inte speciellt långt. Straffen var dock slagen nästan mitt i mål och SIK-klacken hade redan börjat jubla, men satte samma jubel i halsen när bollen än en gång denna eftermiddag tog i Hans Olssons rejäla bakdel, vidare upp i ribban och ut på planen där jag självklart var beredd och kunde rensa bort returen med en elegant cykelspark. Jublet bland de gulsvarta anhängarna visste inga gränser, både över räddningen men självklart också över min snygga rensning och "Nick-Dick" kramade lycklig om målvaktsvikarien och gav mig ett rejält och fast handslag.
Den återstående tiden gjorde kaktusträningen susen, vi orkade ge allt och till slut hade "Brosk-Reines" svaga sommarträning, kanske till följd av LFFs anhängares ständiga enliterstankande gett utslag, han var aldrig i form att slå straffen och den borde slagits av en eller annan Bergman, en eller annan Mellgren eller möjligtvis av "Otto-Otto" Andersson eller rent utav Ingvar Krans, men troligtvis inte av en tåfjuttande Vesuvio Johansson. Hans Olsson satte vårt enda mål med sin bakdel, samma bakdel som senare räddade en straff och efter den dagen är han världskänd i Lysekil som "Röv-Hasse" och ingenting annat! Seriesegern bärgades och segerfirandet bland Lysekils FFs fans fortsatte i många veckor och inte sällan utmynnade detta i slagsmål med besvikna SIK-anhängare under lunchrasterna på Sunex och PLM det kommande halvåret. Om det är små marginaler och även lite av en slump som avgör matcher och serier så kan inget exempel vara mer talande än säsongen 1971, för vem hade stått i vårt mål på straffen om inte Moltas Älg tappat glasögonen den där dagen då han gjorde sitt försök till dyk i Pinneviken och "Röv-Hasse" råkade trampa på dom...
 
 
Fotnot: Mexikansk Acacia (latinska Taco-taco acacias) förekommer faktiskt även på våra breddgrader, men vanligtvis mer som terrariumväxt än som utsmycknad av idrottarenor.
 
mvh
 @Zisaksson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".