Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Hur språk används och förändras. Här kan du som lyssnare ställa dina frågor om språk.

Språket 19/10 Retoriska figurer och frågor om uttal och stavning

Publicerat torsdag 14 oktober 2004 kl 09.42

”Retorisk handbok med lexikon” heter en nyutkommen bok på Logografia Libris förlag. En av de tre författarna, Kurt Lundholm, intervjuas av Sture Johansson. Delar av ett riksdagsinlägg av m-politikern Mikael Odenberg analyseras med avseende på retoriska figurer.

Språkfrågor som denna vecka kommenteras av prof. Lars-Gunnar Andersson:
-Varför bristande logik i stavning? Exempel: ”vän” får olika betydelse med lång resp kort vokal, likaså ”men” och ”man”. Nej, det är inte logiskt, men ursprunget till detta förhållande är Carl Gustaf af Leopold, akademiledamot som levde mellan åren 1756 och 1829. Han skrev 1801  ”Afhandling om svenska stafsättet”. Även om vi senare haft en stavningsreform år 1906, följer svensk stavning i stora delar Leopolds rekommendationer från 1801. Beträffande dubbelteckning av konsonant i ofta förekommande ord, som de nyss nämnda  och många flera, ansåg han att den ”skulle blifva ledsam för ögat” liksom för handen. Han uttryckte att ett litet fastställt undantag från regeln om dubbelteckande konsonanter inte skulle vara svårt att lräa sig!
-Stavningen ”hv” borde inte försvunnit i stavningsreformen 1906, tycker en annan lyssnare. För flera ord som då stavades med ”hv” i svenskan, är nu stavade med ”wh” i engelskan. Exempel; hvem –who, hvilka –which, m fl. Argumentet att behålla en underlig stavning bara för att man i ett utländskt språk tillämpar den, är inte bra, tycker L-G Andersson. Däremot gör vi ofta som brevskrivaren vill: exemplen gjord – jord – hjord följer principen om historisk stavning som vittnar om ett tidigare uttal.
-En lyssnare hörde i ”dagens dikt” uppläsaren uttala ordet ”bedröflig” med ett ”f” (dikten var av C J L Almquist som följde tidens stavning). Är inte det uttalet olämpligt, undrar hon.
Jo, av två skäl: dels säger vi idag ”bedrövlig” med v-uttal, men framför allt för att det inte ens på 1800-talet uttalades med ”f”! Frågan är om vi någonsin uttalat det med ”f”. Stavningen av v-ljudet uppvisar en del konstigheter under historien.
-Det verkar sprida sig att uttala namn som ”von Döbeln” och Joakim von Anka” med ett v-uttal i ”von”, skriver en lyssnare som lärde sig det tyska uttalet i skolan. Om så är fallet, är det ett typiskt exempel på läs-uttal - en tendens i svenskan.
-En lyssnare retar sig på uttalet ”uppsäjning” i st f ”uppsägning”. –Inget att reta sig på, anser L-G Andersson. Det enkla ordet ”säga” uttalas aldrig med ”g”, men i en del sammansättningar kan det dyka upp.  Språknämndens uttalsordbok anger j-uttal som första uttal i detta ord, men i det besläktade ”uppsägbarhet” kommer g-uttalet först. Avgörande kan vara hur vanligt ordet uppfattas som.
-Infinitivmärket ”att” blir ju ofta ”å” i tal och sedan ibland ”och” i skrift. Är detta en ny företeelse? Nej, den är gammal. Dels finns tidiga belägg av stavning med ”å”, dels sammanblandningar av typen ”det ska bli roligt och träffa er” där det talade ”å” borde ha blivit ”att” i skrift. Svenska Akademiens ordbok ger ett exempel från 1619.
-En lyssnare skriver att på arbetet har man ett litet lager som benämns ”hub” efter engelskan ord för ”nav”. Hur ska det stavas och behandlas på svenska: ”huben”, ”hubben” eller HUB:en? –Lätt och naturligt att tillämpa svenska stavningsregler: hubben! I vssa fall, om man är för sent ute, har det varit svårt att lansera svenskt stavning, ex vis ”pop” och ”shop”.
Efter vår diskussion nyligen av uttalet ”asseptera” som INTE är det rekommenderade uttalet, erinrar sig en lyssnare att han på 40-talet, när han började som kommunalpolitiker, blev upplyst om att detta s-uttal var det gängse uttalet bland socialdemokrater som gått på rörelsens folkhögskola Brunnsvik. Förre utrikesministern Torsten Nilsson lär ha haft det uttalet, liksom Tage Erlander. Ja, det är ett exempel på grupputtal, som vilar på att stavningen från början var främmande och gav upphov till osäkerhet. De som inte var/är socialdemokrater fick se till att använda uttalet ”-ks-”! Man kan jämföra de båda uttalen av arkitekt och dirigent, där k- resp g-uttal tycks föredras av aktiva arkitekter resp. musikutövare!

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".