Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Hur språk används och förändras. Här kan du som lyssnare ställa dina frågor om språk.

Språket den 8 november Varför nådde men inte gådde?

Publicerat fredag 4 november 2005 kl 11.23

Professor Lars-Gunnar Andersson besvarar lyssnarfrågor om språk. Denna vecka är temat ordböjning: ålderdomliga former, nya former, konstiga former.

- Flera lyssnare har reagerat på ett resonemang häromveckan om ”blev död” och skriver nu att denna form är vanlig i deras hemtrakter, inte bara som en underlig form i ett litet begränsat område. Breven kommer från ett stort område i norra Sverige, från Skaraborg i söder till Jämtland i norr. En lyssnare tipsar också om att formen finns i SAOB som skriver att imperfektformen ”blev död” länge funnits i centralsvenska dialekter, medan standardsvenskan haft ”dog” och faktiskt även den svaga formen ”dödde” sedan 1500-talet. (”Dödde” försvann under 1800-talet.) Men ännu lever alltså ”blev död”, liksom ”vart död” i de områden där man säger ”vart” i stället för ”blev”.
- Mitt barnbarn säger ”gå-gådde-gått”, skriver en lyssnare och detta har fått honom att undra: varför böjs inte verben gå, få, må, rå, nå, så på samma sätt?
- Ja, hade barnen fått bestämma, så hade säkert de regelbundna formerna segrat. Men det är bara ett faktum att vi har både starka och svaga verb – språk är inte logiskt utformade skrivbordskonstruktioner, utan har vuxit fram under århundraden. Ofta var dagens verbböjningar med vokalförändringar ursprungligen regelbundna mönster, men det är de inte alltid längre!
- Verbet växa blir i perfekt-form antingen ”vuxit” eller ”växt”. Är de jämbördiga?
- Ja, nästan. Vi har gått från ett starkt mönster: växa - vax (ovanligt idag)-vuxit. Femtio år tillbaka var det vanliga att böja växa - växte – vuxit; man blandade starka och svaga former. Numera finns båda vuxit och växt i SAOL, med vuxit först.  Men skillnaden mellan dem är inte stor. Ett liknande fall är den svaga böjningen av ”simma” – det är uppenbart att vi är på väg mot simma – simmade – simmat.
Samma lyssnare hörde en programledare i tv säga ”mätat” – Rätt eller fel eller dialektalt, undrar han. Detta är fel standardspråkligt, men det är möjligt att det är dialektalt – vi böjer verb på lite olika sätt i olika dialekter. Här har vi att göra med två svaga böjningar: mäta – mätte – mätt eller mäta – mätade – mätat. Samma sak finns hos verbet koka: kokte – kokt eller kokade – kokat.
- Kan man säga dammsugat, undrar han också. Så säger hans fru, från Halland, medan han vill säg ”dammsög”.
Ja, det vill ordlistan också säga, men även här kan man misstänka att det rör om en svag böjning som finns på fler håll än i Halland!
I ”Doktor Glas” av Hjalmar Söderberg hittade en lyssnare ”en fotografi” vilket förvånade honom tills han kom att tänka på andra ”-grafier”: en biografi, en litografi. Hur kommer detta sig?
- När ordet först dyker upp, kring mitten av 1800-talet, fanns både ett f. och en f, sida vid sida. Men man måste också säga att ordet fotografi idag finns i två betydelser, dels som konsten att framställa foton, dels själva pappersbiten. Fortfarande kan vi säga ”fotografins historia” – om konsten säger vi ”en fotografi”, nu som då. Däremot har 1800-talets möjlighet att benämna objektet ”en fotografi” försvunnit.
 På 1800-talet fanns också, som alternativ till ”fotografi”, ordet ”ett fotogram” (jfr telegram-telegrafi), som möjligtvis hjälpt till att lansera ett-formen av fotografi.
Varför säger man ”min legitimation” men ”mitt leg”.
- Svårt att säga. Det heter ”min legitimation” men ”mitt legitimationskort”, och om kortet ligger till grund för förkortningen, kan det vara en förklaring.
- ”Här byggs en ny Coop Forum” står det på en byggnadsskylt. Borde det inte stå ”ett forum”. Jo, visst heter det ”ett forum”. Däremot brukar butiker inte ha bestämd eller obestämd form – man handlar på xx – så det kanske inte är så konstigt att slutledet ”forum” i detta fall inte beaktas.
- En lyssnare undrar om formen ”pappret”. Själv tycker han det ska stå ”papperen” och ”papperen” .
Ja, numera räknas de kortare formerna ”pappret” och ”papperen” också som standardsvenska. SAOL nämner de längre formerna först och skriver ”även pappret” etc. Detta ”även” tolkas ofta som en rekommendation att vid osäkerhet välja den första formen, men ”pappret” är alltså inte fel! I tidningstext är de längre formerna dubbelt så vanliga som de kortare.
- En lyssnare berättar att släkten diskuterar vad som ska stå på hennes fars gravsten. Själv berättade han att han ville det skulle stå ”Målare Ove P.”. Men en släkting tycker ”Målaren Ove P.” är det rätta.
- Ja, båda formerna är korrekta, men man läger in olika betydelser i dem. Lars-Gunnar Andersson gjorde en egen undersökning på en liten kyrkogård i södra Bohuslän och fann att de bestämda formerna var mycket vanligare där -  hemmansägaren, mjölnaren, kyrkvaktmästaren, med flera i bestämd form. Men detta kan säkert variera på olika håll i landet. Generellt kan man säga att ”fina” titlar oftare får obestämd form, medan andra yrkesbenämningar står i bestämd form: ”kyrkoherde xx” men ”kyrkvaktmästaren yy” (även om det inte var så på kyrkogården i södra Bohuslän!)  Om Ove P. föredrog ”Målare Ove P” kanske det var ett uttryck för stolthet över det egna yrket. Fel är det absolut inte.
- Varför heter det ”bokstav-bokstäver” men ”skidstav-skidstavar”?
- Det bästa svaret är nog att slumpen varit framme, för på 1500-talet hade vi både ”bokstavar” och ”bokstäver” som pluralformer. Ordets historia är rolig: ursprunget är ”runstavar”, alltså de räta linjer man lättast slog i sten. När vi fick det latinska alfabetet behölls stavarna i ordet! Och pluralformen ”stavar” tog alltså över i just detta ord.
- En lyssnare skriver med åsikten att pluralformen ”styrkor”   endast kan användas om väpnade styrkor; inte i exemplet ”Hans styrkor är snabbhet och dribblingsförmåga” som han tagit från sportsidan.
- Här kan man fråga sig om alla språkförändring verkligen är av ondo? Kanske detta är en ny användning som är av godo? Vi använder svenskan på ett lite nytt sätt, men alla begriper vad det är fråga om. Liknande diskussioner har vi haft kring orden  känsla - känslor (etablerade former) och rädsla – rädslor (ny och ifrågasatt pluralbildning).

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".