Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Om vetenskap, forskningsrön och ny teknik som förändrar vår värld. Varje vardag ger programmet fördjupning...

Läkare på faronernas tid hade god kännedom om medicin

Publicerat onsdag 5 april kl 16.51
Utgrävingsplats
1 av 2
Totalt jobbar ett 20-tal arkeologer samt lokalanställda grovarbetare med att gräva bort sand och grus i Gebel el-Silsila och sila och analysera fynd. Foto: Johan Bergendorff/SR
John Ward i trång gravkammare
2 av 2
Arkeologen John Ward inne i en av gravkamrarna i Gebel el-Silsila. Stenhuggarna verkar ha gillat öl, visar många ölkrusskärvor. Foto: Johan Bergendorff/SR

Maria Nilsson är kamouflageklädd mot ökensanden i sin khakifärgade skjorta, byxor och kängor. Precis som man kan förvänta, men istället för hatt som filmhjälten Indiana Jones bär hon keps och två blonda flätor sticker fram.

Just nu håller hon på att skrapa bort sand runt ett skenben som sticker fram i en slänt intill en av alla gravkammaren hennes team funnit här nedanför stora högar av stenflis från stenbrottsverksamheten.

 Egyptens skatter lockar både tjuvar och nyfikna. Alla 26 gravar Maria Nilssons team hittills grävt ut har plundrats redan för tusentals år sedan. Mumierna av döda stenbrottsarbetare har rivits ut ur sin sista viloplats och mumielindorna har bränts upp i jakten på värdefulla smycken och skarabéer medan stendörrarna lämnats på glänt.

Sedan har Nilens vatten sköljt in med sitt slamm i de uthugna gravkamrarna under de årliga översvämningarna innan vattenkraftsdamma byggdes och liksom en centrifug slagit sönder krukor och värdeföremål. Men nu säger alltså Maria Nilsson hemlighetsfullt att hon tror att det också finns orörda gravar som ska grävas ut under nästa grävssäsong i höst. Mer vill hon inte säga för de egyptiska vakterna som patrullerar området som är trettio kvadratkilometer stort har inte en chans att stoppa de som verkligen vet vad de letar efter.

Maria Nilssons man, brittiske arkeologen John Ward visar mig in en av de uthuggna gravkammarna. Det är lågt i tak märker jag väl inne i den renrakade kryptan, bara en dryg meter och. benen efter de mumier som låg här finns nu utanför öppningen i stora sandhögar som forskarna finkammar metodiskt. Kvar finns bara två tomma stensarkofager.

– Egyptologi är inte att gräva sig ned i ett oupptäckt tempel i öknen och hitta den försvunna arken, säger John Ward, utan att timme efter timme skrapa bort centimeter för centimeter av sand och lerlager med en murslev.

Gravkammaren vi trätt in i ser inte mycket ut för världen. Här finns inga hieroglyfer eller guldsarkofager som i farogravarna utan bara kala kalkstenväggar. Men även vanligt folk som de här hantverkare som var skickliga stenhuggare ville alltså mumifieras så att deras själar skulle kunna ha en kropp att använda under den evig vilan, där graven är tänkt som ett hem för miljontals år.

I just den här graven har plundrarna lagt tillbaka skeletten efter att de rensats på värdeföremål. De kommer från 15 individer, både barn och vuxna i olika åldrar och kön så mycket talar för att det här är en familjegrav. Utanför har många skärvor från ölkrus hittats, egyptierna var skickliga ölbryggare och uppenbarligen tyckte stenhuggarna att det var viktigt att få sig ett stop även i dödsriket.

Stenbrottet Gebel el-Silsila ligger intill den livgivande Nilen som liksom en blå artär genom ökenkroppen som försett bönder med vatten till åkrarna och näringsrikt slam i tusentals år att man kunnat specialisera sig på annat än jordbruk, som att skriva eller upptäcka nya saker. Kanske också de årliga översvämningarna av Nilen bidrog till att man var tvungen att organisera sig i en stark stat för att kunna samarbete. Intill stenbrottet finns en kanal som Tutankamons farfar anlade för 3300 år sedan för att frakta varor och sten ned till floden.

Maria Nilsson tar mig med över till andra sidan där en vit pråm med 22 kojplatser och kock är förtöjd. Här sover alla arkeologer, som flest ett 20-tal. Allt startade för några år sedan när Maria som doktorand träffade John och de gemensamt upptäckte Gebel el-Silsila. Sen dess har de fått en dotter som nu leker med barnvakten på det jutevävstäckta däcket när föräldrarna jobbar med pensel och murslev på andra sidan Nilen.

En sak som imponerade på kungar i andra högutvecklade grannstater var Egyptens läkare. Den grekiske historieskrivaren Herdototos skriver att det fanns ett stort antal specialiteter bland egyptiska doktorer: kirurger, tandläkare, gynekologer, gastrologer, ögonspecialister. De hade förvånansvärt bra koll på människokroppen och en del verksamma mediciner i kombination med magiska böner som sannolikt hade placeboeffekt.

Generellt verkar de här stenbrottsarbetarna haft en relativt god hälsa, även om det finns tecken på D-vitaminbrist, sannolikt hos de som jobbade mycket i de underjordiska gruvgångarna utan solljus, liksom stendammslunga.

Dessutom syns C-vitaminbrist i kranierna som sannolikt bror på brist på frukt och grönt att äta. En del skelett har också järnbrist kanske för att de fått parasitsjukdomen snäckfeber som var vanlig. De flesta blev inte mer än 30-35 år även om en del levde upp i 60-års åldern.

Det är i de skriftliga källorna som det framgår tydligare vilken sorts behandling de faraoniska doktorerna använde mot olika sjukdomaren. En handfull papyrusrullar med läkarinstruktioner berättar hur man ska gå till väga för att undersöka patienterna från topp till tå och utesluta olika diagnoser.

Flera papyrusrullar innehåller också hundratals medicinrecept och forskare har gått igenom ingredienserna och kan konstatera att en majoritet har verksamma substanser mot de sjukdomar de skulle behandla. Sen innehåller de ibland också mindre nyttiga ingredienser som djurspillning. Fast översättningarna är lite osäkra. Kanske var hundblod snarare namnet på en växt?

Ombord på båten finns den unga amerikanska osteologen Rebecca Hodgin som håller på att undersöka alla benbitar som arkeologerna hittar i detalj. Hon är imponerad av de fornegyptiska läkarna. Rebecca Hodgin berättar hur hon prövade några fornegyptiska mediciner under studenttiden på det amerikanska universitet i Kairo.

Rebecca Hodgin testade det flertusenåriga knepet att smörja in sina finnar med löksaft. Nästa dag var blemmorna helt borta. Varför var det ingen som tipsade mig om det där under puberteten, tänker jag? Hur kan en så bra huskur gått förlorad? Senare kollar jag med några unga kairobor och får napp hos en tjej som just använt löksaft mot finnar. Det var min mormor som lärde mig säger hon. Tanken svindlar. Kanske är detta en kunskapskedja ända från faraos läkare för 4000 år sedan.

Ett annat faraoniskt recept som Rebecca Hodgin prövade var att göra en salva av mynta och smeta i ansiktet på sin rumskompis. Detta var alltså ett tretusenårigt sömnmedel som fortfarande verkar funka.

På det Egyptiska museet i Kairo träffar jag förre chefen Mahmoud El-halwagy som visar upp kirurgverktygen som faraoniska läkare använde vid ytliga operationer. Sy sår kunde kirurgerna, men någon effektiv smärtlindring verkar man inte ha haft. I montern ligger saxar, skalpeller, pincetter och nålar som hittats i tempel. Läkarna var också präster och del av behandlingen bestod av att be böner till gudarna vilket säkert hade placeboeffekt om inte annat.

På museet finns också flera faraomumier som undersökts med datortomografi och DNA-analyser. Då har man märkt att de hade samma sjukdomar som mången egyptier lider av idag. Drottning Hatchepsut till exempel som dog för 3500 år sedan.

Den kvinnliga faraon Hatchepsut led av diabetes och fetma fast som mumie ser hon mager ut eftersom hon lagts i salt i 40 dagar som dragit ut all vätska ur kroppen, förklarar Mahmoud El-halwagy.

Möjligen dog hon av en svår tandinfektion, där hovtandläkaren drog ut tanden som då gick av, och som sen ledde till blodförgiftning. Röntgen visar också att hon led av benskörhet, cancer i höften och ledinflammation.

På kvällen möter jag egyptologiprofessor Salima Ikram i hennes våning fullsmockad med antika fynd. Hon är TV-känd faraoexpert på bland annat CNN och BBC och var den första att beskriva att de kunde ha prostatacancer.

Salima Ikram förklarar att de faraoniska läkarna hade teorin att sjukdomar ofta berodde på att det var stopp i kroppens vätskor för att de levt omoraliskt och att det gällde att frigöra det hindret, ungefär som när Nilens bevattningskanaler svämmade över. Egyptierna trodde också att tänkande skedde med hjärtat och att hjärnan var ett oviktigt organ man främst behövde ta bort under mumifieringsprocessen genom att göra hål från näsborrarna in i skallen och ta ut i små portioner.

Det finns miljontals mumier begravda i Egypten, och när faraofebern satte in under 1800-talet efter Napoleons intåg i Egypten så ville många rika europeer ha en egen mumie. Den kunde användas att linda upp på ett party för att hitta amuletter och för skräcklkittlingen, eller att elda med i öknen i brist på ved, eller som medicin mot ledvärk och hjärtbesvär.

Mumierna ansågs redan på medeltiden ha läkande egenskaper om man malde ned dem till pulver eftersom de troddes vara behandlade med bitumen, alltså naturasfalt, vilket dock de flesta inte var. Men mumiepulver åts av kung Frans den förste av Frankrike dagligen, och det såldes också en hel del falskmedicin där man helt sonika tog nya lik, lindade in i trasor, och eldade upp och gjorde pulver på, berättar Salima Ikram.

Men hur är det med förbannelsen som sägs vila över den som stör en faraos sista vila, som påstås ha drabbat Lord Carnarvon den brittiske aristokraten som finansierade egyptologen Howard Carters utgrävning av Tutankamons grav och som snart efter upptäckten dog av ett infekterat myggbett? Salima Ikram som varit med och grävt ut flera forntida gravar säger att det inte är särskilt hälsosamt.

--Det är inte nyttigt att jobba månader i sträck i trånga gravkammare fulla av mögel, mumiestoft, antik skit och bakterier. Särskilt om man som jag är dammallergiker, säger Salima Ikram. Tur att vi har antibiotika numer konstaterar hon.

Professor Salima Ikram anser att den medicinska kunskap som utvecklades under flera tusen år i Egypten och som spred sig senare via läkarskolor i Alexandria till greker, romare och araber, utgör grunden även för dagens läkarvetenskap. Det sätt en läkare idag ställer diagnos genom att fråga ut patienten om symptom, utvecklades redan i Egypten för fler tusen år sedan.

Lundaarkeologen Maria Nilsson i Gebel el-Silsila, det antika stenbrottet söder Luxor som tror att hon kommer att hitta orörda gravar i höst som inte gravplundrarna kommit åt. Med hjälp av klövjade åsnor fraktas tonvis av bortgrävd sand som silats från benrester och andra fynd iväg från grävplatsen. Samma transportdjur som redan de gamla egyptierna använde. Lastbilar är så tunga att de riskerar förstöra ännu oupptäckta fynd under ökensanden.

Men det är en kamp mot tiden. Stigande grundvattennivåer på grund av konstbevattning i området hotar att förstöra flera gravar där vatten redan stigit högt upp på väggarna och tak rasat in. Teamet nu funderar på att bekosta pumpar året om.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".