Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

TU-seminarium på bokmässan: Martin Schibbye vill ha mjukare tonläge mot Eritrea

Publicerat fredag 23 september 2016 kl 17.14
Martin Schibbye och Brit Stakston från Blank Spot project intervjuas av Jeanette Gustafsdotter från TU
1 av 2
Martin Schibbye och Brit Stakston från Blank Spot project intervjuas av Jeanette Gustafsdotter från TU Foto: Åke Pettersson

Martin Schibbye, som tidigare i år gjorde tre långa reportage från Eritrea, anser att vi måste mjuka upp tonen mot regimen i Eritrea, delvis samarbeta med landet. Enda sättet att få Dawit Isaak fri, ansåg han under en utfrågning hos Tidningsutgivarna (TU) på bokmässan i Göteborg.

Men att regimen delvis börjat tala med svenska representanter, inte helt avvisar dem längre, betyder inte alls att regimen veknat. Inget av detta märks på något sätt inåt i Eritrea. Det svarade Amanuel Ghrimai från radiostationen Radio Erena i Paris, som sänder via satellit till Eritrea.

Martin Schibbye utfrågades av TU:s vd Jeanette Gustafsdotter och utvecklade de tankar han hade i en debattartikel i Expressen häromdagen.

Han anser att enda sättet att komma till tals med regimen och på det sättet få Dawit Isaak fri, är att inleda olika typer av samarbeten på olika nivåer. Bojkotter och upprop som svenska medier håller på med hjälper inte.

Han resonerar ungefär som socialantropologen Kwame Toure i Lund gjort tidigare genom åren i inlägg i Sveriges Radio.

-Det betyder naturligtvis inte att all den uppmärksamhet medierna ger fallet Dawit Isaak är och har varit betydelselösa. Tvärtom har de säkert bidragit till att Dawit fortfarande är vid liv, sa Schibbye.

Men eftersom den här linjen ännu inte har bidragit till att släppts fri är det dags att pröva andra tankegångar, resonerar han. (Se vidare Expressenartikeln, som vi länkar till och lägger ut här nedanför)

Under TU-seminariet berättade sedan Amanuel Ghrimai hur hans radiostation i Paris fungerar. Och han tror naturligtvis att deras sändningar spelar en roll, även om regimen inte alls har veknat.

-Vi var 500 personer som arbetade på informationsministeriet i Asmara tidigare. Idag har ungefär hälften av dem flytt utomlands, berättade Ghrimai.

Radio är det enda sättet att nå in i Eritrea. Sociala medier spelar i stort sett ingen roll alls, eftersom internetförbindelserna är usla.

---------------------------------

Och här hela Marin Schibbyes text i Expressen, eftersom vi inte lyckas lägga ut länken till debattartikeln:


Debatten i Sverige har länge kretsat kring om den ”tysta diplomatin” fungerar eller om Sverige ska använda hårdare ord.

Journalisten Martin Schibbye, som nyligen besökt i Eritrea, anser att frågan om Dawit Isaaks frihet är för viktig för att enbart överlåta till politiker och tipsar om vad du kan göra för Dawit Isaak redan i dag.

Den 23 september har Dawit Isaak suttit 15 år i fängelse och diskussionen har sedan han greps rasat om den bästa strategin för att få honom fri.

Jag var nyligen i Eritrea med ett unikt journalistvisum och beskrev i tre långa reportage landets resa från euforin efter självständigheten 1991, tills verkligheten vred pennan ur händerna på Dawit och många andra.

Jag kunde på plats i Asmara notera en större öppenhet gentemot journalister och fick svar på de frågor jag ställde. För ett par år sedan avvisades frågor om Dawit Isaak med aggressivitet. Nu möttes jag av besked om att han är vid liv och att han behandlades bra, men att frågan om en lösning var en intern eritreansk angelägenhet.

Efter att ha intervjuat ministrar och soldater som slagits trettio år i skyttegravarna blev det tydligt att det inte fanns någon ”press” i världen som kan få Eritrea ner på knä och börja ”lyda” Sverige.

Inte ens en militär intervention skulle få ett sådant resultat. De styrande skulle antagligen gå upp i bergen, gräva ner sig och vänta ut utvecklingen i ytterligare 30 år.

Hot och sanktioner är i dagsläget dömt att misslyckas eftersom den bygger på en okunskap om det nuvarande eritreanska ledarskapet och landets historia.

En annan slående känsla under min reportageresa var hur lite kontakt det finns mellan våra länder. Man ser inga spår av några biståndsprojekt, inga ungdomsutbyten, inga investeringar.

Tittar man bakåt i historien finns starka band att knyta an till, från missionärernas arbete under 1900-talet till solidaritetskampanjer under det långa befrielsekriget.

Det är hög tid att vi alla som landsmän till Dawit Isaak frågar oss själva vad vi som medborgare kan göra för att bryta isoleringen av Eritrea och öppna upp fler kontaktytor.

Frågan är om inte Sveriges relation till Eritrea är allt för viktig för att överlämna till våra politiker. Det är dags att bryta med beröringsskräcken och avmystifiera det lilla landet på Afrikas horn.

Varför inte inleda samarbeten mellan skolor, sjukhus, musikfestivaler, fotbollsklubbar och företag i respektive land? Är du idrottsledare? Varför inte ta kontakt med ett eritreanskt ungdomslag?

Sjunger du i kör? Finns det eritreanska körer att besöka och inleda utbyten med? Arrangerar du barnteatrar? Varför inte kontakta kulturföreningar i landet?

Det kanske låter naivt att komma med kasperdockor till ett land som enligt en FN-kommitté begår brott mot mänskligheten, tvingar en hel generation ungdomar att fly och familjer att sätta sina barn i rangliga båtar över Medelhavet. Men jag tror att vi klarar av att göra två saker samtidigt.

Och för att en benådning ska komma till stånd måste nya kontaktytor öppnas upp. Människa till människa. Förening till förening.

Utan att man för den skull viker en tum i kravet på hans frihet. Eller på det brottsliga i att hålla människor inspärrade utan rättegång i 15 år.

Här kan också svensk biståndspolitik spela en stor roll för att sätta fart på den här typen av processer genom att finansiera resor och möjliggöra biståndssatsningar inom utbildning, kultur, energi och hälsovård.

Det är hög tid att Sverige, Sida och utrikesdepartementet inleder ett bilateralt biståndsprojekt riktat mot civilbefolkningen i Eritrea.

I ett läge när allt i den politiska verktygslådan har prövats och sanktionerna lagt sig som en våt filt över alla hårda ord, återstår att vädja som människor till just medmänskligheten.

Till traditionen av nåd. Ett frigivande av Dawit Isaak på medmänskliga grunder skulle vara ett stort steg mot en verklig respekt för Eritrea som nation.

Det är oundvikligt att jämföra med mitt eget fall.

Jag är en fri man i dag och kan skriva detta eftersom Sverige från första stund prioriterade relationerna med Etiopien där jag satt fängslad. 

 Sverige kom omedelbart fram till att samtal och dialog med diktaturen skulle ha bäst möjlighet att leda till ett önskat resultat; frisläppandet av två svenska medborgare.

Sverige lät Etiopien känna att de fick vinna och räddade på så sätt ansiktet på regimen. Fokus låg på att få ut svenska medborgare – inte att bekämpa eller förnedra en diktatur.

Det senaste året har en förhoppning väckts om att något håller på att hända i Eritrea. Det är därför viktigt att vi alla redan nu i höst gör allt vi kan utifrån våra olika utgångspunkter.

Vi ses i Asmara.

 

Martin Schibbye

chefredaktör för Blank Spot Project Debatt

debatt@expressen.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".