Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s veckomagasin som ger er den kompletta tidningslösa söndagsmorgonen.

Krönika av Johan Norberg

Publicerat torsdag 8 januari 2015 kl 14.37
Krönika av Johan Norberg
(5:14 min)
Johan Norberg. Foto: Nathalie Besèr/Sveriges Radio
Johan Norberg. Foto: Nathalie Besèr/Sveriges Radio

Johan Norberg om vikten av att inte tänka det värsta just nu. Det vanliga är att det inte slår in.

Jag heter Johan Norberg.

2005 publicerade den amerikanska tidskriften The Atlantic ett scenario av Richard Clarke, som varit en av presidentens ledande rådgivare när det gällde terroristbekämpning. Han förutspådde att USA några år senare skulle vara lamslaget av konstanta terrorangrepp på köpcentrum, fabriker, tunnelbanor, tåg och flygplan.

Harvardprofessorn Michael Ignatieff varnade samtidigt för att terrorismen snart skulle bli direkt apokalyptisk, och menade att väst måste avveckla vissa friheter för att bekämpa den.

För det är så terrorn fungerar. Den skapar rädsla. Den skapar panik. När vi ser och läser om grymma, blodiga attentat är det så oerhört lätt att föreställa oss det värsta i ännu större skala.

Det är därför vi måste påminna oss om att de värsta farhågorna så sällan besannas. USA lamslogs inte, det fria samhället gick inte under. Varje offer för terrorn är en gränslös tragedi, och ett övergrepp mot demokratin.

Men faktum är att offren för terrorism är få. De kan naturligtvis inte jämföras med offren för krig eller vanlig brottslighet, men inte heller med banala dödsorsaker. Fler dör när de drunknar i sina egna badkar, än i terroristangrepp. Det kan uppfattas som okänsligt att påminna om det i dessa dagar. Men det är just nu det måste sägas, för ett par beväpnade män i Paris kan bara chocka en kontinent med 700 miljoner människor till underkastelse om vi överskattar dem. Om de lyckas paralysera oss, få oss att tvivla på oss själva.

Terrorn är inte ny. Enligt Global Terrorism Database har antalet offer för terrorism i Västeuropa minskat med ungefär tre fjärdedelar sedan 1970- och 80-talen. Det var den tid då separatistiska och kommunistiska grupper härjade som värst. Det var då en regissör som Bunuel kunde låta bomber och terrormord utgöra en vardaglig fond för kärleksdramat i Begärets dunkla mål.  

Men terroristerna förlorade, för ju mer bestialiska de blev, desto mer slöt folket upp emot dem.

Länge hette det att terror var en framgångsrik metod, men det byggde på erfarenheter från den anti-koloniala självständighetskampen. Men den frigörelsen lyckades oavsett vilka metoder som användes. Sedan dess är den övergripande bilden att terrorism inte fungerar.

Statsvetaren Audrey Cronin har studerat 457 terrorvågor sedan 1968. Hela 94 procent av dem misslyckades med att nå alla sina operativa mål. Ingen av dem uppnådde någon storskalig målsättning, som att ta över en stat. Den typiska terroristorganisationen överlevde bara åtta år.

Numera menar många forskare att det är just terrorismens taktik som gör att den misslyckas. Den får folket att stödja kampen mot terroristerna och att inse vad som står på spel. Sällan har väl uppslutningen kring tryckfriheten i Europa varit så stor som just nu.

Samtidigt alienerar metoderna de som terroristerna vill få stöd ifrån. Ju mer storskaligt våld som islamister har använt mot civila, desto mer har avståndstagandet från muslimer vuxit. ”Våldet talar ett internationellt språk, men det gör även anständigheten”, som Cronin uttrycker det.

Minst stöd får terrorister i samhällen med demokrati och rättssäkerhet, för där är det lättare att göra gällande att verkliga och påstådda oförrätter kan hanteras öppet och rättsligt, i stället för genom politiskt våld. ”Rättssäkerhet är ett formidabelt bålverk mot terrorism”, konstaterar en forskare efter att ha studerat relationen mellan institutioner och terrorism i 131 länder.

Om terroristerna vinner beror det alltså inte på dem, utan på oss. Om vi anpassar oss, om vi censurerar oss själva, om vi monterar ned våra demokratiska friheter. Eller om vi riktar vår rädsla och vårt hat inte mot förövarna, utan mot hela folkgrupper, vilket skulle driva fler i armarna på extremisterna.

Terroristerna kommer att mörda igen. Inget samhälle kan hindra beväpnade vettvillingar som bestämmer sig för att orsaka så stor skada som möjligt.

Vi är inte rädda, säger vi. Men visst är vi det. Vi är rädda för hatet. Vi är rädda för våldet. Men det är bara terroristerna som tjänar på om vi låter oss styras av den rädslan.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".