Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s veckomagasin som ger er den kompletta tidningslösa söndagsmorgonen.

Krönika av Po Tidholm

Publicerat söndag 18 januari 2015 kl 08.00
Krönika av Po Tidholm
(5:02 min)
Po Tidholm. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio
Po Tidholm. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Po Tidholm om klickraketer och 2000-talets mediala stjärnor - ledarskribenterna.

Jag heter Po Tidholm. 

Från att ha varit marginaliserade tråkmånsar har ledarskribenterna de senaste åren klivit fram som märkligt viktiga i det nya medielandskapet. Efter att ha provat sig fram med sextips, recept och folk som snubblar visade det sig att få saker driver trafik på tidningarnas nät som starka åsikter. De behöver inte vara bra, humanistiska eller särskilt välgrundade, huvudsaken är att de är tillräckligt entydiga för att kunna delas i sociala medier – antingen för att de skänker delaren en självgod känsla av välbehag – ”titta vilka fina åsikter jag har” eller identitetsskapande vrede, som i ”titta vad dumma de andra är”. Det är med den här utgångspunkten man bör betrakta veckans kontroversiella utnämning av Alice Teodorescu till chef för ledarredaktionen på Göteborgsposten, ja, faktiskt både själva utnämningen och det faktum att det blev en nyhet.

Chefsbytet innebär en kraftig högergir för tidningen vars övriga skribenter nog får anses vara socialliberala, men ledningen räknar givetvis med att den provokativt ultrakonservativa Teodorescu fixar fler klick. Det har hon för övrigt redan lyckats med. Förra helgens krönika - där hon kopplade ihop sin tid som lärarvikarie för en muslimsk lågstadiepojke i Lund med terrordåden i Paris - är en klickraket, och till tiden hör att texten delas lika mycket av dem som upprörs som sympatiserar med innehållet. För tidningarna spelar det lämpligt nog ingen roll. Ett klick är ett klick. Om ni någon gång undrat varför tidningarna anlitar så många gränslösa människor har ni svaret här.

Ledarskribenternas tid är nu. I det nuvarande politiska klimatet är det svårt för politiker – på någon nivå egentligen – att hävda något som inte är helt och hållet praktiskt genomförbart. Det går inte att säga att klimathotet är hemskt, för du kommer genast att avkrävas konkreta förslag på hur det ska stoppas. Följaktligen är det bäst att inte säga något om klimathotet, och inte heller något om andra mänskliga ödesfrågor.

Ofta känns det som om hela idédebatten har lämnats över till landets ledarskribenter.

Överskattar jag deras betydelse? Jag hoppas ju det, men eftersom jag följer sociala medier – vars själva bränsle består av ledarskribenternas åsikter – så får jag en känsla av att leva i deras våld. De är överallt, profilerade i sina egna tidningar såklart, men också i public service-medierna, vars behov av åsikter tillfredsställs – som i det här programmet alldeles strax – av noga utvalda ledarskribenter. Det är ju roligt med åsikter.

Men var kommer de ifrån, dessa ledarskribenter som väller fram över det nya medialandskapet? Jo, de framställs i näringslivets och arbetarrörelsens egna fabriker, som också tillhandahåller betalda traineeprogram och praktikplatser. Sju av tio är män, till övervägande del etniskt svenska och bosatta i en storstad. 80 procent av redaktionerna står till höger. De är inte särskilt representativa för något annat än sin egen grupp.

Så att just ledarskribenterna skulle gå och bli 2000-talets mediala stjärnor var det ingen som trodde. När vi gick in i det här decenniet hade den partitrogna pressen dödförklarats. Arbetarrörelsens ägande hade upphört, Centern stod i begrepp att sälja sina tidningar och ledarredaktionerna, som tidigare varit starkt knutna till de ägande partierna, befann sig i en identitetskris ingen trodde att de skulle hämta sig från. Vad skulle de ägna sig åt, nu när kopplingarna till partierna blivit vaga. Publicisten Berti Torekull dödförklarade hela fenomenet och journalistikprofessorn Stig Hadenius skrev för femton år sedan att “Det är svårt att se hur partipolitiserade ledarredaktioner skall kunna överleva som små reservat i stora organisationer där journalisterna sätter oberoendet och den självständiga granskningen främst”.

Sällan hade han så fel som just där. Det vi ser idag är snarare det motsatta. Ledarredaktionerna sätter agendan och skapar nyheterna som tidningens inte särskilt oberoende journalister måste rapportera om. Åsikter - vid sidan av kattungar och nakenchocker - har fått en allt större betydelse i den digitala miljön, och skribenter som kan leverera dem har fått framlyfta positioner. Visst är de enskilda skribenterna del i ett politiskt sammanhang, och visst finns det politiska förväntningar på vad de ska åstadkomma, men ägarna vill inte längre bara ha opinionsbildning för pengarna, utan en loggad internettrafik som kan användas som argument för annonsförsäljning.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".