Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s veckomagasin som ger er den kompletta tidningslösa söndagsmorgonen.

Ulrika Knutson om yttrandefrihetens pris

Publicerat söndag 25 januari 2015 kl 07.00
Ulrika Knutson om yttrandefrihetens pris
(5:34 min)
Ulrika Knutson
Foto: Jonas Ekströmer / TT

Krönika av Ulrika Knutson.

Jag heter Ulrika Knutson. Tankens frihet tar vi för given i en demokrati. Och den fria rörligheten. Minns då att yttrandefriheten är en ultramodern företeelse, och fortfarande villkorad i stora delar av världen. Vi såg det i blixtbelysning i Paris, under solidaritetsmarschen för Charlie Hebdo och terrorns offer - Saudiarabiens representant arm i arm med Hollande och Merkel. Nästa dag i Saudi var det vardag och piskrapp som vanligt. Detta bör vi minnas: Litteraturens långa historia är mer en fråga om censur och bokbål, än om tankens flykt och frihet. 

  Det är typiskt att Sokrates, en av den västerländska filosofins grundare, dömdes till döden och tvingades tömma giftbägaren, för att ha "förfört ungdomen och förnekat gudarna". Historiens tyranner har alltid skickat sina bästa författare i exil; historikern Herodotos, och poeterna Ovidius och Dante, för att ta tre goda pennor som retade makten.

 Katolska kyrkan upprättade på 1500-talet sitt fruktade Index, och genom seklerna har tusentals författare stämplats som hädare. Index-listan fanns ända till 1948, och några av de sista som prickades var Camus och Sartre.

 Både Hitler och Stalin hatade fria författare, som Franz Kafka och Sigrid Undset och George Orwell. Stalin läste själv gärna en god bok, men sedan förbjöd han den omedelbart. I Tyskland flammade bokbålen från 1933, bland annat kastade man verk av tyska språkets mest älskade diktare i lågorna. Det var Heinrich Heine. Redan på artonhundratalet var det han som varnade: "Där man bränner böcker bränner man snart människor."

   I vårt land är det nästan bara erotiken som har fått makten att hota med censur det senaste seklet. När Strindberg ställdes inför rätta var det formellt för hädelse. I novellsamlingen Giftas gycklade han med nattvarden och nådemedlen, men Strindberg var allmänt kritisk mot kungen och överklassen, och förresten var han erotiskt frispråkig också, så makten hade länge väntat på ett tillfälle att ta honom i örat.

  Men i Frödings fall handlade det bara om sex. I dikten  "En morgondröm" skildrar han ett samlag, där mannen gjuter säd i kvinnan, som ligger "med vittskilda knän och skälvande sköte". Det blev för mycket för samtiden. En nykter kritiker som Karl Warburg tyckte det var "mer populärmedicin än poesi". Även om Fröding frikändes hämtade han sig aldrig efter rättegången.

  Därefter har censuren tagit till saxen inför filmer som Vilgot Sjömans 491, där det finns scener mellan Lena Nyman och en schäfer, och andra starka saker. Men toleransen segrade även här. Den statliga filmcensuren för vuxna försvann 2011.

  I samtliga dessa fall har striden stått mellan den enskilde konstnären och staten. Det är staten som garanterar  yttrandefriheten, och staten som begränsar den. Lagen om yttrandefrihet reglerar inte yttrandefriheten mellan medborgarna.

  Efter attentatet mot tidskriften Charlie Hebdo i Paris menar många att yttrandefriheten är hotad. Är den det? Ja och nej. I hela västvärlden ökar nu beredskapen på två plan. Dels i försvar av yttrandefriheten, till exempel rätten att häda och smäda heliga värden. Charlie Hebdo-teckningarna sprids som aldrig förr på papper och på nätet. Dels ökar beredskapen för att möta en upptrappad islamistisk terrorism. Den beredskapen kan bestå i ökad självcensur - vi hör redan hur utställningar och filmfestivaler ställs in av rädsla för attentat. Den kan också bestå i ökad säkerhet.

  Själv är jag ganska pessimistisk. I försvaret av yttrandefriheten vill vi att staten garanterar både vår yttrandefrihet och konstnärernas, redaktionernas och publikens säkerhet till varje pris. Men den garantin kommer med nödvändighet att innebära vår begränsade fysiska frihet, och begränsad frihet på nätet. Övervakningen kommer knappast att minska. Försvaret av det öppna samhället kommer att kräva ökad kontroll, sämre rörlighet och mindre frihet. Finns det någon som kan lösa upp denna onda paradox?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".