Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s veckomagasin som ger er den kompletta tidningslösa söndagsmorgonen.

Kåseri av Mark Levengood

Publicerat fredag 30 januari 2015 kl 14.46
Kåseri av Mark Levengood
(5:16 min)

Mark Levengood om att kliva ur sitt gömställe och hitta sig själv.

När mamma blev riktigt trött på oss brukade hon säga: ”Nu leker vi kurragömma. Gå och göm er.”

Och vi sprang alla och gömde oss, och satt i garderoben och fnittrade. Och fnittrade. Och väntade. Och väntade.

Hon kom aldrig. När vi sent omsider kravlade oss ut så låg hon kvar på soffan och läste sin deckare. Oj, sa hon, jag sökte men jag kunde inte hitta någon av er.

Det är märkligt att vi gick på det så många gånger.

Detta var helt i enlighet med tidens uppfostringsideal, barn skulle synas men inte höras, och om de inte syntes så gjorde det för all del ingenting.

Idag är allt så annorlunda, de vuxna ska hjälpa barnen att hitta sig själva. Så var det inte då, vi behövde inte hitta oss själva för vi var inte borttappade från början.

Nej, vi visste vilka vi var, vi var våra föräldrars barn och våra liv var en förlängning av deras liv. Christer Bäckströms pappa var boktryckare, Christer skulle också bli boktryckare. Lottis mamma var ekonom, Lotti skulle också bli ekonom, eller kanske merkonom, det är samma sak fast för den som är lite mer dum i huvudet.

Det fanns några undantag, Tommy skulle bli idrottsman, det visste vi redan tidigt, och det spelade ingen roll vad Irmelis föräldrar gjorde för det var tydligt för oss alla att hon antingen skulle bli hårfrisörska eller prostituerad.

I nian fick vi i tur och ordning gå till Studievägledaren. Han satt och kedjerökte i ett litet rum, han hade ledsna ögon och hade uppenbarligen själv valt fel arbete. Han tittade pliktskyldigt på pappret med våra betyg, men vi visste att han inte läste dem, för i regel kallade han oss för fel namn och så hade han precis samma råd till oss alla: Skärp dig, så du kommer in på gymnasiet.

Och så målade han upp ett inferno, värdigt Dante, om alternativet, som hette Yrkesskola. Där hamnade de vanartiga, och slutade som sjömän, kockar eller, den innersta kretsen, dekoratörer.

En dekoratör hade som uppgift att arrangera varuhusets skyltfönster, och medan han stod där och drog byxor på en modelldocka, så passerade ens mer begåvade klasskamrater på gatan och bevittnade ens skam, ja de passerade där med sina fruar, och hade de inte en fru så kunde de ju alltid passera med Irmeli.

Åren har gått, nu har vi klassträff, det är oväntat trevligt. Och ja, på det stora hela blev det ungefär som vi trodde. Tommy har nu lämnat landslaget i ishockey, och Lotta har en egen revisionsbyrå. Christer Bäckström har efter en period av förvirrad självständighet inom detaljhandeln slutligen fastnat för boktryckar-yrket, och Irmeli berättar att hon arbetade på en hårsalong som hette Lillians Hår, och vi är alla mycket glada för henne, och lättade.

Och vi pratade om våra barn som nu går i skola, och hur många fler val ungarna har idag.

”Nuförtiden får de göra sina egna läroböcker, det är väl bra” säger vi och ger varandra en blick som betyder ”det är inte alls bra”.

”Och all den där informationen och all den kunskap som vi tvingades banka in i våra hjärnor, vad ska barnen med den till idag” frågar Lotta, och alla tänker vi ”skaffa ett jobb, till exempel”.

Pia står i ett hörn, jag går fram och pratar. Hon tittar ut över gruppen av nu medelålders människor och berättar att hon aldrig trivdes i skolan. ”Vi hade ju inga val, inte ett enda, nånsin. Vi var som de där spelarna på det där fåniga ishockeyspelet ni alltid höll på med, vi gled av och an i samma bana medan någon annan styrde. Min dotter, hon är 19 och är i Australien och studerar. Vi skulle ju aldrig ens ha kommit på tanken. Vi kom inte på några tankar, för vi lärde oss inte tänka. Vi bara gjorde vad vi skulle”.

Hon sveper med blicken över människorna på dansgolvet och rynkar på näsan åt Irmelis aningen för röda hår. ”Nu ska jag vara tjänstledig tre månader och gå på en målarkurs. Bättre sent än aldrig.” Hon lägger sin hand på min arm. ”Hur mår din mamma? Hon är så härlig. Jag har aldrig glömt när vi lekte kurragömma”. Jag frustar till

”Ja-a” suckar Pia. ”Vi borde ha förstått redan då. Det är ingen som kommer för att leta efter oss. Ska vi hitta oss själva får vi själva leta. Stiga ut ur den  mörka garderob i hallen, klippa med ögonen åt ljuset och säga Go’morron Världen! ”

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".