Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s veckomagasin som ger er den kompletta tidningslösa söndagsmorgonen.

Krönikör Johan Norberg

Publicerat söndag 8 februari 2015 kl 05.00
Krönikör Johan Norberg
(4:49 min)
Johan Norberg. Foto: Nathalie Besèr/Sveriges Radio
Johan Norberg. Foto: Nathalie Besèr/Sveriges Radio

Johan Norberg om vad individen betyder för historien

Jag heter Johan Norberg.

Tänk om Vladimir Putin hade varit en avslappnad socialliberal som trodde på ömsesidig nytta i internationellt samarbete? Hade vi klarat oss undan ett nytt kallt krig då? Hade Ryssland varit på väg att bli ett vanligt, demokratiskt land?

Den strida ström av analyser av Putins person och psyke som nu görs tillmäter honom som individ en väldig betydelse. Men då invänder andra förstås att kulturella och ekonomiska faktorer är mycket mer avgörande. Rysk historia, revanschism och ekonomiskt kaos hade ändå skapat en häxbrygd ur vilken någon annan Putin-typ hade stigit upp.

Frågan är en av de äldsta i historieforskningen. Vilken betydelse har individen för att forma världens öden? Väldigt stor, var länge den dominerande uppfattningen. Den viktorianske tänkaren Thomas Carlyle uttryckte det 1840 tydligare än de flesta: ”Världshistorien”, skrev han, ”är inget annat än biografier över stora män”. Om det inte hade varit för individer som Muhammed, Luther eller Napoleon hade historien tagit helt andra vändningar. I uppslagsverken sammanfattades de centrala skeendena under olika personnamn.

Men det är en uppfattning som fick storstryk under andra halvan av 1800-talet. I Krig och fred förklarade Tolstoj att de stora männen egentligen är historiens slavar. Herbert Spencer menade att de styrdes av sociala omständigheter – innan ledarna formar samhället är det samhället som formar ledarna. Marx hävdade att de grundläggande produktivförhållandena satte gränserna för vad individer kunde göra. Historiens list utnyttjade individuella begåvningar för egna syften.

Det var ett viktigt korrektiv mot en Carlylesk tro att allt hänger på några få. Men tonerna kan vara givna utan att melodierna av det skälet är förutbestämda. Man kan vara formad av samhället, men ändå bidra till att forma samhället till oigenkännlighet.

En marxist som Ernest Mandel menade att även personer som Hitler och Churchill bara var de spelare som de härskande klasserna behövde för ögonblicket. Churchill var enligt denna tolkning bara personifieringen av den brittiska borgerlighetens självförtroende, jämfört med t ex den franska. Den brittiska eliten var ohotad av arbetarklassen, förlitade sig på imperiets alla resurser och trodde på framtida amerikansk hjälp. De behövde en Churchill.

Men det är att skriva historia i backspegeln. När man läser historia inser man att det visserligen finns stora anonyma krafter, men också att de då och då trumfas av en tillfällighet – eller av en enda person.

Så här 50 år efter Churchills död kan han framstå som självklar. Men hur nära var det inte att han blev en mycket kort parentes?

Den 28:e maj 1940 stod britterna ensamma mot Hitler. Polen, Norge, Danmark, Belgien och Nederländerna hade fallit och Frankrike höll på att krossas. USA stod fortfarande vid sidan om och Hitler och Stalin var ännu de bästa av vänner. Just då höll den nye premiärministern Winston Churchill på att förlora stödet från sitt eget konservativa parti.

I det lilla krigskabinettet krävde utrikesminister Halifax fredsförhandlingar med Tyskland i stället för att fortsätta ett hopplöst krig. I så fall hade Hitler ostörd kunnat ta Europa, och den amerikanska produktionsapparaten hade aldrig riktats mot nazismen. Världen hade kunnat se väldigt annorlunda ut.

När Churchill vägrade hotade Halifax att avgå, vilket hade kunnat leda till en partirevolt som hade tvingat bort Churchill från posten. När allt stod på spel ajournerade Churchill mötet och samlade i stället alla 25 statsråd. Det var en större grupp, där han kunde spela på känslor och spela ut hela sitt register. Han höll ett tal, ett retoriskt mästerstycke, om att fred med Hitler skulle göra britterna till ett slavfolk, och att han hoppades att de närvarande inte skulle tveka att offra sina liv för landets frihet. Sakta men säkert vann han över en grupp som stod och vägde. Mot slutet var statsråden så rörda att de skrek och applåderade.

Halifax tvingades ge upp striden och England kämpade vidare, mot alla odds. Länge nog för att hinna få USA och Sovjetunionen på sin sida. Och resten är, som det brukar heta, historia.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".