Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s veckomagasin som ger er den kompletta tidningslösa söndagsmorgonen.

Krönikör är Ulrika Knutson

Publicerat fredag 27 november 2015 kl 11.15
Krönikör är Ulrika Knutson
(4:46 min)

Här kan du läsa Ulrika Knutsons krönika

  På väg hem från affären mötte jag Anne-Marie.

-Jag fyllde hundra i år, sa hon glatt, det är intressant att bli hundra år. Det händer så mycket nu. Men mycket av det som händer är också tungt och förvirrande.

  Det var det lätt att hålla med om.

  Anne-Marie förlovade sig 1940. Då stod världen i brand.

  - Jag fick en skimrande vacker damastduk i present av min gudmor, berättade hon. När jag såg den började jag gråta. Jag visste ju att jag aldrig skulle kunna använda den. Hur skulle jag kunna duka vackert, med Norge ockuperat och så många modiga människor fängslade eller döda? Och alla dessa människor på flykt.

  Jag tänker på Anne-Maries damastduk, och på våra egna.

Krisen och flyktingkatastrofen läser vi om varje dag, och snart är det jul. Kommer krisen att påverka hur vi dukar våra egna bord? Några kronor extra sätter vi nog in på välgörande konton, några slantar extra hamnar i utsträckta muggar. Frivilliga händer kommer förvisso att distribuera julglädje bland alla de stackare som inte har något eget varuhus, men de flesta av oss kör på som vanligt.

  Det talas ofta om att vi nu upplever den värsta flyktingkatastrofen sedan andra världskriget, men man ska vara försiktig med historiska jämförelser. När Anne-Marie för 75 år sedan beslutsamt vek ihop sin duk och lade in den i skåpet fanns det massor av saker att göra. Ingen var sysslolös. Man klistrade remsor i fönsterspringorna för att mörklägga staden, man sorterade kuponger för fiskkorv  och kaffesurrogat. Männen packade ränseln och fick ett fältpostnummer i beredskapen. Kvinnorna fick blåställ och drog också i fält, i slåtter och fabrikslandskap. Barnen fick potatislov. Alla kvinnor stickade. Halsdukar, vantar och muddar, till sina soldater och till flyktingarna.

  80 000 finska krigsbarn kom resande med adresslapp om halsen. De skulle ha gröt, allihop. Nog fanns det att göra.

  Det finns det idag också, men det är liksom ojämnare  fördelat, som så mycket. Vore det enklare om man kunde sticka ett par muddar, och känna att man gjort en insats? Är det kanske enklare att sticka muddar under ett definierat, gemensamt hot? Må vara att hemstickade muddar är förspilld kvinnokraft, men alla insatser är väl inte förspilld kraft? De behövs väl, nu mer än någonsin?

  I hela världen är sextio miljoner människor på flykt, på grund av våld och krig. Det är Syrien och Afghanistan, Sudan, Kongo, Centralafrikanska republiken, Colombia och ett antal platser till.

  I år väntas nästan 200 000 människor söka asyl i Sverige. Med dem är taket nått tycker en bred enighet i Sveriges riksdag. När jag ser att människor sover på gatan, och att det inte finns tak över huvudet åt alla, har jag svårt att moralisera. Å andra sidan är det ingen som har bett mig - eller någon annan jag känner - att sticka ett enda par muddar med egna händer, eller bidra med en enda skattekrona till. Kan man tala om katastrof innan vi har stickat en enda mudd?

  Jag är inte naiv. När migrationsforskaren Johan Ruist säger att den svenska välfärdsmodellen knäcks vid en knapp miljon flyktingar på två år antar jag att han har räknat noga. Där är vi långt ifrån ännu, men att vara politiker idag är inte avundsvärt. Inte ens Sverigedemokraterna gör några vinster på flyktingströmmen. Deras ökningstakt har kommit av sig. Kanske för att det är allvar nu. Flyktingar är inte bara strömmar av statistik, de är riktiga människor, i behov av värme, ett värdigt bemötande och hopp. Kanske några muddar också, om vintern i Boden blir lång och kall.

  På Anne-Maries hundraårsdag hade dottern dukat ett festligt bord. - Känner du igen duken, mamma? Visst det var den skimrande damasten från 1940.

  Än så länge kan vi följa exemplet, och duka så fint vi kan, och säga: varsågoda, det är serverat.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".