Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s veckomagasin som ger er den kompletta tidningslösa söndagsmorgonen.

Krönikör är Nina Björk

Publicerat fredag 1 januari 2016 kl 16.53
Krönikör är Nina Björk
(4:23 min)
Foto: SR
Krönikör Nina Björk

Här kan du läsa Nina Björks krönika.

Jag heter Nina Björk. ”Det där är ingenting ni ska sträva efter – det är bara en bieffekt av att vara människa”. Så sa min balettlärare häromveckan när vi gjorde en övning som gick ut på att från en pliéposition, alltså en knäböjning på ena benet, snurra ett kvarts varv på foten och samtidigt ha den andra foten vilande på vaden. När man gör det är det lätt att man hoppar till på ståbenet, så någon undrade om det skulle vara ett regelrätt hopp där. Det skulle det inte vara, men det blir ändå lätt så eftersom den mänskliga kroppen är konstruerad på det sättet. Man hoppar till för att hitta balansen.

Balett handlar på vissa sätt om att upphäva, eller snarare dölja, just bieffekterna av vad det är att vara människa. Ta den där mängden piruetter som ibland utförs i en koreografi. När en människa snurrar runt blir hon ju yr – vi fungerar helt enkelt så. Det balettdansöser gör är att fästa blicken på en viss punkt och behålla den så länge som möjligt under snurren och sedan snabbt hitta den där punkten med blicken igen. Därmed minskar yrseln; minskar konsekvenserna av att vara människa. Är det inte just det vi imponeras av i klassisk balett? Den tycks upphäva naturlagarna för människokroppen.

Människan är ju en djurart i vars natur det ligger att bygga en kultur: samhällen, lagar, höghus, balettkoreografier, traditioner, moral, litteratur. Eftersom vi inte bara bygger denna kultur, utan denna kultur även bygger oss är det svårt att för just människodjuret skilja hennes natur från hennes kultur.

Ändå: jag tror aldrig vi kommer att kunna bygga en kultur där vi inte bryr oss mest om de människor som är närmast oss i vardagen. Vi kommer aldrig kunna bygga en kultur där vi inte sörjer mer när nära människor än när avlägsna människor blir sjuka, skadas, dör. Den där reaktionen är just en bieffekt av vad det är att vara människa. En känslomässig bieffekt. De känslorna är förmodligen ofrånkomliga – men det betyder inte att man måste bygga sin politiska världsbild på dem, sin intellektuella övertygelse.

Vid terrorattackerna i Paris den 13 november förra året var det en del personer som i offentligheten blev upprörda över att vårt engagemang för offren i Paris var så mycket större än vårt engagemang för offren i den terrorattack i Beirut som hade inträffat dagen innan. Varför så många tårar nu och inte då? Det var som om dessa personer krävde ”goda”, inom citationstecken, känslor av oss. Som om vi vore omoraliska om vi inte kände lika mycket för Beiruts döda som för Paris.

Men jag skulle vilja hävda att det egentligen inte är känslor som krävs här. Det är förståelse. Det spelar ingen roll om jag känner lika mycket sorg inför en människa som dör nära mig eller längre ifrån mig; det som spelar roll är att jag kan förstå att varje människa har andra människor i sin närhet och för dem gör en älskad väns, barns eller partners död lika ont som det skulle göra för mig. Det är inte rimligt att vi ska ställa moraliska krav på att känna stark sorg – däremot är det rimligt att ställa krav på förståelse, på inlevelse. Vi har en moral bland annat för att det finns negativa bieffekter av vad det är att vara människa. Det är inte bieffekterna det är fel på; det är vår oförmåga att ställa oss över dem.

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".