Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s veckomagasin som ger er den kompletta tidningslösa söndagsmorgonen.

Krönika av Johan Norberg

Publicerat tisdag 5 januari 2016 kl 16.51
Krönika av Johan Norberg
(5:24 min)
Johan Norberg. Foto: Nathalie Besèr/Sveriges Radio
Johan Norberg. Foto: Nathalie Besèr/Sveriges Radio

klicka här för att läsa Johan Norbergs krönika

Jag heter Johan Norberg.

Av alla märkliga begrepp som Julkalendern med historietema introducerade var det ett som barnen uppfattade som särskilt exotiskt. Nej, inte ”häxbränning” eller ”vuxenskönt”. Begreppet var ”nyckelbarn”. När Lotta går ut i arbetslivet på 1950-talet får barnen en nyckel om halsen och får gå hem själva efter skolan och laga mat.

Barnen tittade storögt när jag förklarade att även jag hade en nyckel i skosnöre om halsen. Som jag minns det följde föräldrarna med till uppropet i första klass, men efter den dagen gick jag själv varje dag, genom skogsparti och över ett obevakat övergångsställe.

I dag sätter en sådan tanke skräck i många. Kring lågstadieskolorna trängs nu bilar, och promenerande barn, som ledsagas av föräldrar. Alla verkar vilja ha det så. En Stockholmsskola tvingade nyligen de föräldrar som lät barnen gå själva att börja eskortera dem. Sonen till en vän, som varit så stolt över att han nyligen lärt sig gå själv, fick besviket se sig omyndigförklarad.

Vi är så rädda om våra barn att vi vill lämna, skjutsa och lotsa dem genom stadens gator och genom livet. Vi ordnar generande playdates och får till och med dåligt samvete om vi kollar mobilen medan de leker på en kommunal och EU-standardiserad lekplats med gummimatta.

En brittisk studie dokumenterade hur friheten att röra sig har begränsats över fyra generationer av familjen Thomas i Sheffield. Som 8-åring på 1910-talet fick morfars far vandra nästan 10 kilometer själv. Nästa generation, på 1950-talet, fick på egen hand ta sig till skogen en och en halv kilometer bort. På 70-talet hade friheten börjat begränsas, men dottern fick gå själv till skolan och parken, en knapp kilometer.

Som mamma kör hon nu sin 8-årige son Edward Thomas till skolan. Om han vill cykla lägger de cykeln i bakluckan och kör till ett säkert ställe ute på landet. Utifrån sett går det ingen nöd på Edward. Han tar skidlektioner, pianolektioner och spelar baseboll. Men den tiden är uppknuten och arrangerad. På egen hand får han som mest gå till slutet av gatan, 300 meter.

Det har att göra med ökad trafik och om hur vi bygger våra städer, men också med oro. Oro för att något ska hända, något som vi aldrig skulle förlåta oss själva.

Nyligen kom 6- och 10-åringen inte tillbaka från parken halv 7 som de skulle. De oroliga Marylandföräldrarna körde förgäves runt och letade. Först vid 8-tiden fick de ett samtal från myndigheterna. Någon hade sett att barnen var på egen hand och ringde polisen, som hämtade dem. När pappan förklarade för en polisman att det var sunt för barn att röra sig fritt, svarade denne: ”Förstår du inte hur farlig världen är? Ser du inte på TV?”

Jo, allt för många får sin världsbild från TV-nyheterna. Vi är oroliga av naturen och måste bara höra om det senaste, värsta som har hänt och i en global medievärld har det värsta alltid hänt någonstans, och då är det vad vi blir matade med, och då tror vi att det är en vanlig företeelse.

I själva verket har det aldrig varit säkrare att vara barn. Antalet bilar har ökat 30-falt sedan 1950, men antalet barn som dör i trafiken har minskat med tre fjärdedelar. Dödlighet till följd av olyckor har halverats sedan 1980-talet och det har även det dödliga våldet mot barn. De få förövarna är nästan alltid föräldrarna själva. Övergrepp från främlingar är så ovanliga att det är svårt att få fram statistik. Ändå är det vad vi ligger vakna och oroar oss över.

Det finns en motrörelse, för Free Range Kids. Psykologer som menar att barn växer genom att möta risker och viss oro, och att de annars gör om dem till fobier. Barn som föll från små höjder och slog sig mellan 5 och 9 års ålder hade mindre rädsla för höjder vid 18 års ålder. En av amerikanerna som lett korståget mot riskabla lekparker, fick nog när två föräldrar vände sig till jurister efter att deras barn snubblat på en stubbe på lekplatsen. Nu menar han att de som inte får hantera vardagliga risker inte klarar av stora, överraskande risker senare.

Vi måste naturligtvis vara uppmärksamma på de risker våra barn löper, men en av dessa risker kommer från vår egen ovilja att låta dem upptäcka själva, finna sin egen passion och utveckla självkänsla.

Hur ont det än kan göra i föräldrasjälen måste vi låta våra barn vara barn och låta dem växa upp. Ett skrubbsår är inte ett nederlag, det borde visas upp med stolthet, som forna tiders duellanter med stolthet visade upp sina mensurärr.

 

 

 

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".