Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Göran Rosenbergs krönika om KI-kirurgen som lekte Mengele

Publicerat torsdag 11 februari kl 15.26
Göran Rosenbergs krönika om KI-kirurgen som lekte Mengele
(5:06 min)
Göran Rosenberg. Foto: Mattias Ahlm/SR
Foto: Göran Rosenberg. Foto: Mattias Ahlm/SR

Berättelsen om stjärnkirurgen som med Karolinska Institutets renommé och välsignelse i ryggen fick leka doktor Mengele, dvs göra vetenskapligt oprövade och uppenbart livsfarliga medicinska experiment på levande människor, är en skräckhistoria där verkligheten oavbrutet överträffar mardrömmen.

Och då handlar det det inte bara om de nästintill outhärdliga bilderna av människor som under vetenskapligt ogrundade förespeglingar om ett nytt liv, in i det sista troskyldigt tillitsfulla, in i det sista ovetande om att de är försökskaniner i ett medicinskt experiment som inte ens prövats på kaniner, går en tortyrliknande död till mötes.

Som i scenen där ett läkarteam i Ryssland oroligt upptäcker att de vita plaströr med vilka stjärnkirurgen just ska ersätta strupen på en fullt livsduglig ung kvinna, inte ens har de yttre mått som krävs för att passa in, det fattas tre millimeter, och den operationsklare stjärnkirurgen iskallt viftar bort oron och läkarteamet begraver sina tvivel och man förstår att ingenting i det här läget kan stoppa operationen – och det efterföljande segertalet på presskonferensen – och det fortsatta bedrägeriet.

För det är ju vad det till sist handlar om.

Ett bedrägeri med människoliv som insats, av en bedragare i världsklass, som mellan dödsexperimenten på levande människor hinner med att sol- och-våra en amerikansk teve-producent med löfte om bröllop hos påven i Rom med president Obama som gäst, och därmed försäkra sig om att den teveserie som hon då arbetade med blir ett porträtt av ”en modig pionjär beredd att ta risker i vetenskapens namn för ett medicinskt genombrott som kan rädda miljarder liv”, för att citera tevebolaget NBC:s presentation av serien.

Och därmed är vi framme vid det kanske mest mardrömslika i den här historien; hur inte bara en förälskad tv-producent utan ett helt vetenskapssamfund lät sig bedras av vad som i en amerikansk tidskrift beskrivs som en fullfjädrad psykopat.

Och i det här fallet inte vilket vetenskapssamfund som helst, utan ett av de mest prestigefyllda i världen, i den mest prestigeladdade av vetenskaper.

Och hur detta samfund inte bara låter sig bedras, utan närmast vill bedras, så gärna vill tro på det fantastiska löftet om ett medicinskt genombrott i Nobelprisklass, löftet om ingenting mindre än den slutgiltiga lösningen på organtransplantationsproblemet, och hur man därvid tappar både huvudet och hjärtat – både självkritiken och etiken.

Det mest mardrömslika i den här historien är kort sagt att den vetenskap som vi mest av allt måste kunna lita på, eftersom den bokstavligen håller våra liv i sina händer, inte så självklart går att lita på längre eftersom det inte längre går att vara säker på vad det är som driver den.

Inte minst därför att det också är en vetenskap med starka band till ett växande medicinskt-industriellt komplex, en svårgenomskådlig och svårkontrollerad sammanvävning av forskning, industri, politik och kapital, där risken för korruption är påtaglig, där belöningarna i form av pengar och prestige är lockande, där incitamenten att ta otillåtna genvägar därför är starkare än någon annanstans, och där fallen av forskningsfusk och oetiskt beteende är fler än inom någon annan vetenskap.

Ändå finns det nog få fall som kan överträffa det som skett i hägn av Karolinska Institutet.

Och därmed misstänker jag att det inte bara är Karolinska Institutets anseende som här står på spel, utan också indirekt, i kraft av institutets internationella status, och de misstänkta bedrägeriernas allvar, tilltron till hela den kultur av pengar och prestige som smugit sig in i den biomedicinska forskningen i världen idag.

Att det i det här fallet dessutom visar sig vara ett vetenskapssamfund som saknar förstånd och förmåga att omedelbart och eftertryckligt och av egen kraft sanera sig själv, visar tror jag, att det är en kultur som inte bara fått problem med huvudet och hjärtat utan också med självbevarelsedriften.

Förtroende är också ett kapital, det enda som den medicinska forskningen inte har råd att förlora.  

Mer om …

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.