Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s veckomagasin som ger er den kompletta tidningslösa söndagsmorgonen.

Krönikör Göran Rosenberg: Det döende askträdet - ett järtecken i tiden

Publicerat torsdag 7 april 2016 kl 11.03
Göran Rosenberg. Foto: Mattias Ahlm/SR
Göran Rosenberg. Foto: Mattias Ahlm/SR Foto: Göran Rosenberg. Foto: Mattias Ahlm/SR

Jag har under några år nu försökt låta bli att se de döda eller döende askträden i landskapet, men har ögat väl fått syn på dem ser det snart inget annat än de kala grenarna som spretar fram ur lövverken och de gråvita luckorna av förtorkade stammar i lövridåerna - och därmed förebudet om något som jag helst skulle vilja slippa se.

Askar kan bli mycket stora och mycket gamla, och har i vissa miljöer blivit så karakteristiska att det är svårt att föreställa sig hur det skulle se ut utan dem. På några av de askar som kantat mitt liv skulle jag kunna sätta namn, så nära har de stått mig, bildligen och bokstavligen. Asken med eftermiddagsskuggan. Asken med gröngölingen. Asken med murgrönan längs stammen.

Och ändå är det kanske vad vi måste göra. Föreställa oss landskapet utan askar. För det är inte bara en eller annan ask som dör, det är asken som art som är på väg att slås ut - och det snabbt. Och det inte bara av den svampsjukdom, askskottsjukan, som redan 2009 hade dödat eller svårt skadat en tredjedel av alla askar i södra Sverige, utan nu också av den smaragdgröna asksmalpraktbaggen (Agrilus planipennis), som i rask takt är på väg att slå ut askbeståndet i Nordamerika och nu sägs ha fått fotfäste i Sverige och i Europa, och som betraktas som ett om möjligt ännu dödligare hot än askskottsjukan.

Samstämmiga forskare världen över befarar att askens saga därmed är all.

För en saga har det ju bokstavligen varit. Asken är inte bara ett stort träd i kulturlandskapet. Det är också ett stort träd i kulturhistorien. Yggdrasil, världsträdet, som i den nordiska mytologin bar kosmos på sina grenar och av vilket Oden skapade den första människan, var en ask, vilket om inte annat säger något om hur länge asken varit med oss.

Åttatusen år läser jag någonstans.

Vilket gör det ofattbart att den på bara några år helt skulle kunna försvinna.

Och ännu mer ofattbart förstås att det inte verkar gå att göra så mycket åt det.

Det vilar något på en gång hjälplöst och ödesmättat över forskarrapporterna om askdödens framfart. Två dödliga angrepp på en gång, båda globala i sin omfattning, båda till synes omöjliga att försvara sig emot.

Asatrons nordbor såg gärna järtecken i naturen, märkliga fenomen av olika slag, och tolkade dem som förebud om vad som komma skulle, men hade de sett världsträdet dö ut på några år hade de nog anat det värsta.

Själv anar jag ett förebud om fler fenomen som alla har det gemensamt med askdöden att vi inte kommer att kunna göra särskilt mycket åt dem. Till en del därför att vi inte kommer att ha förmågan att i global skala mobilisera de resurser och de insatser som krävs för att göra det vi skulle kunna göra, exempelvis att hejda den av människan förorsakade klimatförändringen.

Men till en del därför att det faktiskt inte finns så mycket vi kan göra.

Asken dör därför att svampen och skalbaggen som dödar den rör sig lika snabbt och obehindrat över jorden som människan och hennes produkter, från en miljö där de stillsamt bidrar till den ekologiska balansen till en miljö där de dramatiskt rubbar den.

Nästa gång är det något annat som rör sig, och något annat som rubbas.

Jag anar att det finns de som tycker att jag underskattar människans förmåga att behärska naturen, och kanske gör jag det. Kanske om vi satsade alla pengar i Panama på att rädda asken så skulle det gå.

Eller kanske inte.

För min del är åsynen av de döda och döende askarna i landskapet, framförallt en påminnelse om skörheten i vår livsmiljö.

Vilket jag tror är en påminnelse vi mer än någonsin behöver, om inte annat så för att rätt uppskatta, och så gott vi kan vårda, och kanske rentav vörda, den makalösa konstellation av de mest osannolika yttre omständigheter som gör att vi faktiskt kan leva här, och som till nyligen gjorde att asken kunde leva här.

Myten om trädet som bär upp världen på sina grenar, är kanske inte så tokig när allt kommer omkring.


Sedan denna krönika publicerades har professorn i skogsskötsel vid Sveriges Lantbruksuniversitet, Jens Peter Skovgaard, meddelat att de till honom härledda uppgifterna i vetenskapliga rapporter och internationella medier (Forestry vol.  84, no. 2, Journal of Ecology 2016, BBC, m fl) om att den smaragdgröna asksmalpraktbaggen siktats i Sverige bygger "på ett olyckligt missförstånd”. En rättelse från professor Skovgaard kommer att införas i nästa nummer av Forestry. Tills vidare är det främst askskottsjukan som dödar asken i Sverige.

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".