Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s veckomagasin som ger er den kompletta tidningslösa söndagsmorgonen.

Carl Johan De Geer, om sin gamla skola, Ecole Amelie Hamaïde

Publicerat onsdag 20 april 2016 kl 09.23
Carl Johan De Geer kåserar
(4:39 min)
Carl Johan De Geer
1 av 2
Carl Johan De Geer Foto: Anders Diamant/SR
Carl Johan De Geer
2 av 2
Carl Johan De Geer Foto: Anders Diamant/SR

Om ett barndomsminne från skolan i fjärran land.

Bryssel, Bryssel. Jag läspar lite när jag säger det. Bruxelles stavades stadens namn när jag var liten och jag bodde där i tre år på 40-talet, på Avenue Edmond Mesens 41. Från sju till tio års ålder. I huset bredvid bodde en familj med en jämnårig pojke, Pierre. Vi gick inte i samma skola, men träffades varje eftermiddag. Det hade nyligen varit krig i landet och detta gjorde belgiska pojkar entusiastiska. Dagligen lekte vi fältslag. Pierre sa att hans storebror hade varit motståndshjälte och lagt socker i de tyska bilarnas bensintankar, vilket hade kunnat straffas med döden.

    En annan sak som Pierre sa till mig var att det fanns en gud som först hade tillverkat världen på en vecka och sedan skapat de första människorna Adam och Eva. Pierre tillhörde en katolsk familj, jag en sekulär svensk familj. Jag minns det samtal vi hade en dag 1948 på trottoaren utanför 41:ans port. Jag sa något i stil med: ”Det där är ju inte sant, det är sagor, hur kan du tro på sådant?” Pierre svarade: ”Om jag inte tror på det så får jag stryk.”

Vi återgick till att leka krig. Vi och flera andra pojkar fäktades med grenar vi hade hittat i parken. Vi pratade aldrig mer religion. Jag vet nu att sådana metoder för att straffa barn kallas ”den svarta pedagogiken”. Sverige var 1979 det första land som förbjöd barnaga. I Belgien är det fortfarande tillåtet. Nåja. Jag gick i skolan. Där fick jag inte stryk. Tvärtom. Om jag får uttrycka det så.

Min skola, Ecole Amelie Hamaïde, hade en experimentell pedagogik som var religionsfri och realistisk. Våra lärare läste upp tidningsartiklar med vetenskapliga nyheter från hela världen. På skolgården hade vi höns, kaniner, marsvin och grodor, både i burar och frigående. När de levde fick vi mata och sköta om dem. När de dog skulle vi dissekera dem med skalpell, vilket vi barn gjorde med ökande rutin. Liv och död var något naturligt.

La Banque des yeux. Ögonbanken. Jag tänker på hur man ser på barn nu, när jag citerar ur min uppsatsbok ”Observation” från 1947. Jag var en 9-årig fransktalande skolpojke.

En uppsats som jag skrev började så här: Il existe à New York une Banque des yeux, qui prend les yeux des morts, qu’il peuvent. Det existerar i New York en ögonbank, som tar ögonen från alla döda de kan.

Man kan inte ta ögonen från en död när man vill, därför att hornhinnorna blånar några timmar efteråt. La cornée des enfants qui son nés morts, est très utile. Hornhinnorna från dödfödda barn är mycket användbara.

Vid elva års ålder, 1949, kom jag till Sverige. Mina minnen från folkskolan på Gärdet i Stockholm är tydliga. Vi barn (de andra i klassen var tio år gamla) fick se svartvita bilder från de nazistiska förintelselägrens öppnande. Stora travar av döda människor. Nakna, utmärglade. Om jag blundar, nu nästan 70 år senare, kan jag se dessa bilder i detalj, för min inre syn.

Var vi barn som var födda på 1930-talet lite tjockare i plåten, liksom? Eller tog jag skada av dessa uppsats- och skolämnen, så som dagens barn sägs ta skada av ”Alfons Åberg och odjuret”, eller av Susanne Ostens barnfilm ”Flickan, mamman och demonerna”? Det tror jag inte. Men det finns i vår tid en förvånansvärd ängslan inför det som nuddar vid något obehagligt, både när det gäller barns och vuxnas kultur ovh vetande.

Om ni undrar vad ögonbanken i New York gjorde med de där hornhinnorna så kommer förklaringen här: Il y a des gens qui ont la cornée opaque. Det finns människor som har opakt hornhinna. Man kan göra operationer för att bota detta. Man skär ut ett litet fönster och man sätter dit en bit hornhinna från en död.

I min uppsatsbok från 1947 finns en teckning jag gjort. I en säng ligger patienten, bakom står en läkare med pannlampa och en sköterska. Det är på avstånd, inga detaljer syns. Skonsamt för en nioårings sinne. Jag blev lugn av att rita, och blir det fortfarande.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".