Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s veckomagasin som ger er den kompletta tidningslösa söndagsmorgonen.
Här kan du läsa Johan Norbergs krönika.

Krönikör är Johan Norberg

Publicerat torsdag 26 maj 2016 kl 11.54
Krönikör är Johan Norberg
(5:17 min)
Foto: SR
Johan Norberg om ekonomisk utveckling

Inför stundande semester är det många av oss som har anledning att fundera över hur vi egentligen trivs med jobbet. Fackförbundet Jusek har också ställt den frågan. Den visar att vår trivsel med arbetssituationen växer med åldern, och den ökar också med lönen, till en viss punkt, runt 50 000 i månaden. Och trots den där måndagmorgonskänslan ska man arbeta ganska mycket. De som är minst nöjda är de som jobbar mindre än 30 timmar i veckan. På arbetet ska man också ha stora frihetsgrader och få utlopp för sin kreativitet.

Såsom på arbetet, så och på fritiden. Studien bekräftar det som forskningen om välbefinnande tidigare har dokumenterat. Vi blir lyckligare med åren, och med stigande välstånd, även om nyttan av ytterligare en tusenlapp så småningom avtar. Vi bör ha ett utmanande jobb, som vi behärskar, och framför allt en rejäl portion frihet.

De som är mest nöjda med sin arbetssituation är inte anställda över huvud taget, utan egenföretagare – de som har maximalt frihet och maximalt ansvar.

Allt det här är intressant, för mycket av kritiken mot det moderna, individualistiska samhället bygger på föreställningen att vi får ångest av ansvaret att själva skapa ett liv, en identitet och en försörjning. Vi hör det från kulturkritiker från höger till vänster och från företrädare för mer hierarkiska samhällsmodeller och fundamentalistiska religioner. De menar att den västerländska människan vacklar omkring utan fasta normer medan allt fast förflyktigas och TV-programmen bara blir sämre.

För några år sedan varnade psykologen Barry Schwartz i en uppmärksammad bok för en modern värld där vi är utelämnade åt oss själva, och kontrasterade det med en enklare tid då föräldrarna valde vår partner och kyrkan vår religion – och där bostad, yrke och konsumtion var ett resultat av vem man var, inte hur man valde.

Men den allt mer omfattande statistiken om lycka ger en mer upplyftande bild av moderniteten. Sambandet som framträder ur databanken World Database of Happiness, sammanfattas av föreståndaren - den nederländske sociologen Ruut Veenhoven – som att ”ju mer individualiserat samhället är, desto lyckligare är invånarna”. Veenhoven berättar med glimten i ögat att han har saboterat karriären för många sociologikolleger, som innan de haft tillgång till statistik gärna velat skriva långa böcker om varför den individualistiska människan mår så illa.

Intervjuserier om subjektivt välbefinnande sedan 1981 visar att lyckan har ökat i 45 av 52 länder. Och forskarna bakom de studierna tror att det beror på att ekonomisk tillväxt, demokratisering och ökad tolerans har givit människor större valmöjligheter.

Individuell kontroll över ens handlingar, och ansvar för resultatet är central för självkänsla och välbefinnande. Det är därför Aldous Huxleys sköna nya värld känns så olustig, trots att den skildrar en lyckomaximerande planekonomi. För den framtidsstaten ger människor njutningar, men inte frihet. Och staten kan ge oss allt – utom känslan att vi skapade det själva, och den känslan är på sätt och vis viktigare än resultatet. Lycka är nämligen något vi producerar, inte något vi konsumerar. Ett sätt att färdas snarare än en destination.

De som kan välja kan välja fel, men de som inte kan välja har mindre chans att förändra arbetssituation, livsstil och umgänge så att det passar dem. Det är förstås lätt att känna oro över vår prestation, men det gäller i alla samhällen. I kulturer med mindre tolerans för avvikelser lider många av kraven att i varje läge agera så att det uppfattas som korrekt och lämpligt och inte leder till kritik eller bortstötning. En extremt vanlig känsla i mer kollektivistiska kulturer är ångest inför vad andra ska tycka om deras handlingar.

När Ungdomsstyrelsen för en tid sedan frågade unga om de är stressade av alla valmöjligheter var det en hel del som svarade ja – det är ju sånt vi alltid säger till varandra. Men det fascinerande är att de bara tycktes vara intellektuellt övertygade om det, inte emotionellt. Den gruppen uppvisade nämligen inte fler stressymptom än de som svarade att de inte var stressade. Den grupp som angav att de hade få valmöjligheter uppvisade däremot både mer stress och sämre hälsa.

För mycket valfrihet gör bara ont i huvudet, men brist på valfrihet gör ont i magen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".