Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s veckomagasin som ger er den kompletta tidningslösa söndagsmorgonen.

Göran Rosenberg: "Också ett bristfälligt EU är värt att stanna kvar i."

Publicerat tisdag 31 maj 2016 kl 15.58
Göran Rosenberg: "Också ett bristfälligt EU är värt att stanna kvar i."
(5:12 min)
Göran Rosenberg
Göran Rosenberg Foto: Foto: Mattias Ahlm/SR

En mycket mänsklig reaktion på yttre hot, verkliga som inbillade, är att säkra sig en plats någonstans, bakom en gräns av något slag, dit hotet inte kan nå; ett kvarter, en nation, en kontinent, storleken kan variera, liksom sambandet mellan hotets karaktär och platsens skyddsförmåga. Ibland svårt att se något samband alls. I en amerikansk beredskapsfilm från det kalla krigets 50-tal uppmanas befolkningen att i händelse av atomkrig dra ett tygstycke över huvudet och kasta sig under närmsta säng eller bord.

Om två veckor avgör britterna om de ska lämna EU eller stanna kvar.

Några av argumenten för att lämna är på ungefär samma nivå som argumenten för att slänga sig under sängen. Väl utanför EU kommer Storbritannien inte bara att vara säkrat mot eurosammanbrott och flyktingkris och allsköns andra hot från kontinenten, som man gärna säger, utan också bli säkrare och friare och starkare att ta sig an världen på egen hand.

Lite som på det gamla imperiets tid.

Några av argumenten för att stanna kvar är kanske inte så mycket mer sofistikerade och vädjar till ungefär samma skyddsinstinkter, men här finns åtminstone insikten om att ingen nation i Europa längre kan vara en ö, inte heller en stor och en gång mäktig ö som Storbritannien. Och att i det perspektivet är ett bristfälligt EU bättre än inget EU alls.

Jag delar den uppfattningen.

Men jag delar också uppfattningen att EU:s brister nu är så allvarliga att hela bygget riskerar att spricka om inget görs, vilket gjorde att jag faktiskt höll tummarna för den brittiska regeringens försök att före utlysningen av folkomröstningen få igenom förändringar i EU:s fördrag och regelsystem. Inte därför att jag nödvändigtvis delade den brittiska regeringens syn på vad som måste förändras, utan därför att det var första gången som en ledande medlemsnation ställde frågan om förändringar i EU-byggets konstruktion på sin spets, och jag hoppades i mitt stilla sinne att blotta hotet om ett brittiskt utträde skulle provocera fram en diskussion bland medlemsstaterna om vad som måste göras för att stoppa det pågående politiska sönderfallet.

Ett EU som inte kan upprätthålla sin egna lagar, vars medlemsstater struntar i vad man högtidligen skrivit under på, där undantag från regler är på väg att bli mera regel än undantag, ett sådant EU kan i längden knappast bestå i nuvarande form.

Men någon djupgående diskussion om EU:s framtid blev det inte. Vad den brittiska regeringen till sist fick igenom var bara ännu några undantag för egen del från de gemensamma reglerna, vilket innebar ännu en seger för den numera rådande principen i EU att delarna går före helheten.

Den fråga som numera ställs, i medlemsland efter medlemsland, är inte hur vi gemensamt ska rädda Europa, utan hur var och en ska rädda sig själv.

Vilket naturligtvis inte är något annat än ännu ett utbrott av den historiska europeiska dårskapen, vars främsta uttryck är en plötslig och total förlust av kontakt med förutsättningarna för Europas existens. Som är och förblir existensen av många nationer och många språk och många kulturer, på en liten flikig och brokig halvö i västra utkanten av den asiatiska kontinentmassan.

Dårskapen är att plötsligt få för sig att det här går att ändra på, med ett krig eller två, eller att skydda sig emot, med en gräns eller två.

Mer dårskap idag än igår, eftersom vi idag bättre borde veta vad dårskapen kan leda till. Och därför bättre borde inse att också ett bristfälligt EU är värt att stanna kvar i och försöka rädda.

För det är ju inte så att ett Europa utan EU skulle bli ett Europa av lyckligen frigjorda och fridfullt samverkande nationalstater. Nej, utan ett EU i någon form inte heller några fridfulla nationalstater, bara en liten tätbefolkad kontinent vars konflikter, gamla som nya, än en gång riskerar att växa oss alla över huvudet.

Vare sig vi har dragit ett tygstycke över det eller inte.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".