Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s veckomagasin som ger er den kompletta tidningslösa söndagsmorgonen.

Krönikör Göran Rosenberg: De mentala krutdurkarnas problematik

Publicerat fredag 26 augusti 2016 kl 11.18
Krönikör Göran Rosenberg: De mentala krutdurkarnas problematik
(4:53 min)
Göran Rosenberg. Foto: Mattias Ahlm/SR
Göran Rosenberg. Foto: Mattias Ahlm/SR Foto: Göran Rosenberg. Foto: Mattias Ahlm/SR

Människan har många egenskaper som skiljer henne från andra djur och en av dem är förmågan att ta livet av sig. Det sägs att vissa andra djurarter också har den förmågan, hundar exempelvis, men jag tror ingen annan art har förmågan att göra det så utstuderat och av så många skäl och på så många olika sätt som människan.

Inte heller tror jag att något annat djur än människan skulle komma på tanken att medvetet dra med sig så många andra människor som möjligt i sin egen död.

Som när piloten på ett tyskt trafikflygplan valde att ta alla sina hundrafemtio passagerare med sig in i en bergvägg i Alperna.

Eller som när en lastbilschaufför valde att meja ner och döda så många helgfirande människor som möjligt på strandpromenaden i Nice, innan han gick sin egen planerade död till mötes.

Jo, jag vet att det senare kallas terror medan det förra antagligen kommer att klassas som en vansinneshandling av något slag, men var gränsen går mellan det ena och det andra är inte alltid lätt att veta.

Piloten över Alperna hade ett tyskt namn och en tysk bakgrund och en historia av mental ohälsa, lastbilschauffören i Nice hade ett arabiskt namn och en tunisisk bakgrund, men också han en historia av mental ohälsa och dessutom en historia av hustrumisshandel, drogmissbruk och kriminalitet, och fram till några veckor före dådet fanns inga tecken på att han hade ”radikaliserats” som det heter, och blivit en jihadistisk extremist, och än mindre att han hade planer på att begå ett jihadistiskt terrordåd.

Snabb radikalisering kallas det, när ett terrordåd på några veckor bara hittar sitt motiv, eller kanske snarare, när en mental krutdurk hittar sin tändande gnista.

Vad som kvarstår är att de båda männen, både piloten och lastbilschauffören, gjorde samma sak, drog med sig så många människor som möjligt i sin egen död i vetskap om att det var en död skulle göra dem till förstasidesstoff världen över och lyfta fram deras namn i rampljuset och med en makaber logik göra dem om inte berömda och respekterade, för det kunde de knappast bli, så ökända och fruktade. Om lastbilschauffören på en vecka lyckades övertyga sig själv om att han med sitt dåd skulle komma till de jihadistiska självmordsbombarnas paradis och belönas med sjuttiotvå oskulder, vet jag inte, men jag tror inte det.

Jag tror han ville dö på samma sätt, och av ungefär samma skäl, som så många andra av de unga män, ofta mycket unga, som plötsligt en dag går in på en skola, eller en nattklubb eller ett köpcentrum eller vad det nu kan vara, och dödar så många människor de kan innan de själva dödas eller dödar sig själva.

Det är naturligtvis uppenbart att det idag finns ideologier och rörelser, den islamistiska jihadismen först och främst, men också nazismen, som erbjuder mål och mening åt de mest hatiska terrorhandlingar och den mest dödsbejakande våldsdyrkan, men vad som ytterst är hönan och vad som är ägget när en ung människa bestämmer sig för att dra med sig så många människor som möjligt i sin egen död är inte alltid lätt att se. I synnerhet när det visar sig handla om förövare där kopplingen mellan ideologi och handling är oklar och som därmed är svåra att upptäcka på förhand.

Hur får man syn på en mental krutdurk som ännu inte mött sin gnista?

Så finns det något mer vi skulle kunna göra för att skydda oss, förutom att övervaka allt fler unga män på allt lösare grunder.

Jo, kanske en sak, att inte ge förövare av terroristiska självmordsdåd vad de mest av allt vill ha, uppmärksamhet och publicitet.

Saken blir inte bättre av att såna dåd tenderar att smitta av sig på varandra, inspirera varandra, kopiera varandra och i de sociala mediernas ekokammare förstärka varandra.

Det gör det desto viktigare för de medier som fortfarande säger sig ha ett publicistiskt ansvar, att noga överväga vad som ska publiceras om terrorns förövare och hur.

De mentala krutdurkarnas problematik kommer vi inte undan, men gnistspridningen borde vi så gott det går försöka begränsa.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".