Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s veckomagasin som ger er den kompletta tidningslösa söndagsmorgonen.

Johan Norbergs krönika om Leonard Cohen

Publicerat lördag 12 november 2016 kl 12.40
Johan Norbergs krönika om Leonard Cohen
(5:10 min)
Närbild på Leonard Cohen
Leonard Cohen på Malmö Arena 2010. Foto: Drago Prvulovic TT bild

Här kan du läsa Johan Norbergs krönika

Jag hanterade det för mig nedslående beskedet i det amerikanska presidentvalet som jag brukar hantera sorg. Jag lyssnade på Leonard Cohens mörka toner och hans allt djupare stämma. Jag spelade hans senaste album om och om igen och på sociala medier kommenterade jag världshändelserna genom att citera den store poeten och sångaren. Han som har stirrat apokalypsen i vitögat under så lång tid.

På årsdagen av Berlinmurens fall, när löften om nya murar lett hela vägen till Vita Huset, passade hans undergångshymner skakande bra:

Give me back the Berlin wall, give me Stalin and St Paul

I've seen the future, brother: it is murder.

Och visst är det i dag västvärldens radikala populisthöger vi hör i Cohens ”First we take Manhattan, then we take Berlin”.

Kvällen före beskedet att Cohen avlidit, 82 år gammal, råkade jag och min fru välja den restaurang där vi träffades innan vi för många år sedan gick på vår första gemensamma konsert, med just Cohen. Där berättade vi för en vän om den kanadensiske sångarens roll i vårt liv.

Den första gången jag talade allvar med den flicka som decennier senare skulle bli min fru spelade jag Leonard Cohen på pojkrumsskivspelaren. Jag mansplainade om hans poesi och av något skäl gav jag henne hans första roman, den rätt skabrösa Älsklingsleken. Cohen kom att följa oss åt genom livet och det var därför vårt bröllop började och slutade med att vi dansade till hans smärtsamt sköna och trånande Suzanne. Vi berättade allt detta på restaurangen, och vi berättade om att vi längtade efter att se honom på scen igen.

Dagen efter vaknade vi upp till beskedet att Leonard Cohen inte längre är med oss. Han som skänkt världen så mycket tröst. Vem ska då trösta oss efter en sådan förlust?

Det var något speciellt med Cohen som trotsar all beskrivning. Som T S Eliot en gång beskrev genuin poesi kunde Cohens ord och toner kommunicera och beröra innan man förstod honom. Han var hotellrumsprofeten som prövade livets alla menyer, och berättade för oss vad han upplevt, om kärlek, svek och sorg, om teologi, crack och analsex. Han visade oss hur mycket skönhet som fanns på smutsiga gator och i trasiga själar.

Han sjöng om det absurda i existensen, och om det komiska i tragedin. Som någon konstaterade kom det från någon plats så djupt inne i honom att det träffade andra lika djupt. Ingen berörde som han. När artister och arrangörer misslyckats med att lugna tusentals våldsamma festivalgäster som kastade flaskor och brände scenen på Desolation Hill i augusti 1970, var det Cohen som lyckades tysta dem och få dem att sitta ned. Inte genom att skrika, utan genom att viska, på det där allvarliga och förtroliga vis som man bara gör när man har något riktigt viktigt att berätta. Så kändes det att se honom live. Det var som att gå in i en kyrka.

För han hade alltid något viktigt att säga, även i hans små, komiska betraktelser över livet. Allt var en del av hans krig. Ett krig för att få söka och att få berätta, mot som han uttryckte det ”alla former av kollektivisering, censur och kontroll”.

Det var, förklarade han en gång:

”Ett krig mellan dem som ser existensen som regnbågslikt dynamisk, och dem som ser det enfärgat grått; mellan dem som är villiga att erkänna den mänskliga existensens oändliga möjligheter, plågor, njutningar, mysterier och öden, och å andra sidan de som möter varje mänsklig fråga med en rigid uppsättning svar, ett oföränderligt arv som lämnats av en far, en gud eller en revolution. Det är det gamla kriget, Aten mot Sparta, Sokrates mot Aten, Jesaja mot prästerna, ett krig som i högsta grad inbegriper vår västerländska civilisation, ett krig som jag har vigt mig åt.”

Slut på citatet

Efter att ha givit allt i det kriget, har field commander Cohen nu stupat, men han har lämnat efter sig ett livsverk som kommer att fortsätta att inspirera – och trösta.

”Jag är beredd att möta döden” förklarade han för en månad sedan efter att ha släppt en ny singel där han sjunger just ”I’m ready, my Lord”.

Men på Cohens karakteristiska vis tog han tillbaka det bara dagar senare. Det var en överdrift att säga att han var beredd att dö, förklarade han nu, och skyllde på sin benägenhet att överdramatisera. Nu hade han i stället bestämt sig för att leva för evigt.

Det kommer han att göra.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".