Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Johan Norberg om ovanligt många döda kändisar

Publicerat tisdag 3 januari kl 18.30
"Kanske borde Times "Person of the year" 2016 ha varit liemannen..."
(5:24 min)
Foto: SR
Johan Norberg om ekonomisk utveckling Foto: SR

"Kanske borde Times "Person of the year" 2016 ha varit liemannen..."

Jag heter Johan Norberg.

Kanske borde Times "Person of the year" 2016 ha varit liemannen. För många är de älskade artister och skådespelare som lämnade oss under året. David Bowie, Leonard Cohen, George Michael, Prince, Muhammed Ali, Carrie Fisher, osv. Så många att någon framförde hypotesen att Bowie har hittat en annan, bättre värld, och nu befolkar den, en efter en, med de bästa människor han vet.

Stora medier har i förväg skrivna nekrologer för kändisar för att de omedelbart ska kunna sammanfatta en persons liv när dödsbeskedet kommer. 2016 fick BBC bruk av 50 procent fler sådana nekrologer än 2015.

Men det beror inte på talmystik eller någon ny, destruktiv kändisdrog. Det främsta skälet är att TV:ns intåg skapade de moderna kändisarna på 1960-talet, och de är nu i 70-årsåldern, den ålder då dödligheten ökar snabbt. Särskilt om man har ägnat sig åt rökning och skörlevnad sedan tonåren. En studie av nästan 13 000 rock- och popstjärnor visade att de hade 25 år kortare livslängd än populationen i övrigt. Särskilt farligt är det för övrigt att vara hiphopare eller hårdrockare.

Fler kändisar dör nu av det enkla skälet att det finns fler kändisar. Tidningar må ha användning för fler nekrologer än förr, men de har också fler förberedda än förr. En tidning som New York Times mer än fördubblade antalet i lager de senaste fem åren.

När den moderna nekrologen började publiceras i slutet av 1700-talet var urvalskriteriet att den döda skulle vara högt ansedd. Det betydde att det inte var många andra än kungligheter, ledande politiker, affärsmän och diplomater som kom i fråga. Knappast någon musiker om det inte var en epokgörande kompositör.

Radion, biografen och grammofonen började förändra detta, och TV:n lät oss se musikers, skådespelares och idrottares prestationer och personlighet. De blev en del av vår vardag, så de nästan kändes som vänner, eller till och med som "familj", som Mildred uttrycker det i Ray Bradburys Fahrenheit 451, när hon drömmer om en fjärde TV-vägg.

Sociala medier gör att vi ständigt påminnas om de berömda. Aldrig har det varit så lätt att få veta allt vi vill - och inte vill veta om dem. Som till exempel att de har avlidit. Jag minns att vi på skolgården i flera år spekulerade om huruvida sångerskan i The Rocksteady Crew hade brutit nacken efter en misslyckad headspin. Det fanns inget sätt för oss att ta reda på om det stämde eller inte. Vi tvingades vänta på att Tim Berners-Lee uppfann World Wide Web för att få reda på att det var en myt.

I dag hade även de som aldrig hört hennes musik hört om hennes dödsfall. Strax innan Prince dog och tog våra tårkanaler i anspråk avled en amerikansk wrestlare och glamourmodell som nästan ingen hört talas om. På ett dygn spreds nästan 400 000 tweets om hennes bortgång.

Det är lätt att göra sig löjlig över denna kändiskultur. Men i grund och botten handlar det om vårt behov av andras respekt. Adam Smith menade att strävan efter andras gillande förklarar åtminstone hälften av vad människan gör. Oavsett om man ägnar sig åt wrestling eller forskning. Isaac Newton förväntade sig alltid andras bifall, och stred långt och länge med rivaler för att få erkännande för sina upptäckter.

Nu är inte Kardashians några Isaac Newtons direkt, och skillnaden mellan merit och berömmelse står i centrum för de flesta fördömanden av kändiskulturen. När alla kan aspirera på berömmelse kommer de också ta till allt mer excentriska metoder för att tränga igenom bruset.

Men som ekonomen Tyler Cowen beskriver i sin bok What Price Fame? så är uppskattning ett billigt sätt för oss att betala för kreativitet, och även om vi på så sätt får mer skräp än vi annars skulle ha fått, får vi också fler mästerverk. Den som slåss om uppmärksamhet tvingas vara mer nyskapande, medan den som väl har slagit igenom blir latare och reproducerar det gamla. Därför menar Cowen att en dynamisk kultur ständigt måste pånyttfödas av ambitiösa uppkomlingar.

Cowen noterar att även de mest andefattiga kändisarna kan tillföra ett värde, som gemensamma referenspunkter, där vi i stället för att tala om vädret med bekanta kan tala om innehållet i någons prestation eller moralen i deras handlingar.

Och kanske, i en värld där vi sällan ser död i vår egen vardag, kan en beundrads plötsliga bortgång få oss att fundera över och tala om döden på ett direktare sätt.

Även i deras sista ögonblick står de på scen.

Mer om …

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.