Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s veckomagasin som ger er den kompletta tidningslösa söndagsmorgonen.
(5:26 min)
Krönika av Katarina Barrling
Uppdaterat söndag 9 april kl 12.36
Publicerat söndag 9 april kl 09.00
Krönikören Katarina Barrling
Katarina Barrling om det franska valet Foto: Olle Hägg/Sveriges Radio

Katarina Barrlings krönika om franska presidentvalet.

Frankrike och Sverige har mycket gemensamt. Men är också mycket, mycket olika. Det bör man känna till. I alla fall om man vill förstå turerna inför det franska presidentvalet.

En grundläggande skillnad ligger i synen på staten. Fransmännen har - liksom svenskarna - en förkärlek för en stark stat. Och den franska staten utgör på många sätt grundmodellen för hur en stat skall se ut. Enhetlig. Lagstyrd. Byråkratisk. Demokratisk.

Men fransmännen har samtidigt ett mycket friare förhållande till sin stat än vi svenskar. Vi tar staten på stort allvar. Och lyder den. Medan fransmännen ser en konst i att finna sätt att bryta mot statens regler. Och rentav utnyttja dem. Det bör faktiskt en stark stat tåla.

Om man känner till fransmännens syn på staten, går det att finna något mer logik i skeendet runt François Fillon, republikanernas presidentkandidat. Han anklagas för att med offentliga medel ha avlönat sin hustru för arbete hon aldrig skall ha utfört. Skandalen följer välbekant franskt skandalmönster. Fast jämfört med tidigare skandaler, framstår det Fillon anklagas för ändå som förhållandevis småskaligt. Inte en enda diamant eller afrikansk diktator verkar vara inblandad.

Likt en oskyldigt dömd Greve av Monte Christo framhärdar Fillon i sin oskuld. Och även om han inte längre tillhör favoriterna, ligger han heller inte långt under 20 procent i opinionsmätningarna. För en lutherskt lagd svensk, framstår hans politiska överlevnad som smått obegriplig. Ingen svensk politiker - med mindre än nio liv - hade överlevt detta.

De kulturella skillnaderna mellan våra länder speglas även i den svenska rapporteringen om Emmanuel Macron. Det politiska underbarnet som lämnade sitt socialistiska parti för att kandidera som oberoende. När man hör svenska journalister tala om Macrons popularitet, skulle man kunna tro att han ligger på en sisådär 95 procent. Vilket han säkert skulle få - om franska valmanskåren bestod av svenska liberaler. Men nu saknar svenska liberaler som regel rösträtt i franska val, så Macron noterar det något blygsammare 25 procent. En nivå där han har sällskap av Nationella Frontens Marine Le Pen. Det är förstås inte illa. Men han har ändå en bit kvar innan han omfamnas av hela franska folket. Och om Macron skulle gå vidare, och vinna över Le Pen i valets andra omgång, säger det mer om motståndet mot Nationella Fronten än om Macrons popularitet.

Macron uppfattas av sina anhängare som en frisk fläkt: modern och kraftfull. Och i en tid där vänster och höger anses passé finns det uppenbara fördelar med att kalla sig oberoende.

Men kritiken är också kraftfull. Macron beskrivs som oklar. Falsk. Narcissistisk. Och hans förändringsprojekt som ytligt. En tidigare president, Nicholas Sarkozy, har elakt beskrivit det som att Macrons modernitet ligger i att då och då ta av sin dyrbara sidenslips när han går in i en tv-studio. Och möjligen ligger det en gudomlig rättvisa i att den ideologiskt tydlige Jean-Luc Mélenchon, den starkaste vänsterkandidaten, blir mer och mer populär, samtidigt som Macrons segertåg verkar ha avstannat.

Men frågan är om Macrons allra största svaghet ändå inte ligger i att han inte framstår som tillräckligt presidentlik. Han är så ung. Så välputsad. En svärmorsdröm, ja. Men president …? Franskt presidentskap kräver helt enkelt en majestätisk framtoning som Macron saknar.

Och så hans bakgrund som hög banktjänsteman. Alla pengar han tjänat. Motståndarna nämner gärna att gudarnas budbärare Hermes inte bara är bankirernas beskyddare. Utan också tjuvarnas. Och de exklusiva sidenslipsarnas. Hermes. Eller Hermès som han heter på franska.

Och i vilket fall kan man ju inte göra gudarnas budbärare till president. Inte i ett land där presidenten är av Guds nåde. Så Macron anstränger sig, för att verka mer majestätisk. Och när han tillfrågas om sin syn på hur en president bör vara säger han att vederbörande måste vara Jupitérien. Jupitersk. Som Jupiter. Och genom att underförstått likna sig själv med gudarnas konung Jupiter ger Macron förstås dem som anklagar honom för narcissism ytterligare vatten på sin kvarn. Det vet han. Men nöden har ingen lag.

Jupitersk. Hermes. Hermès. Det är ord man sällan hör i svensk valdebatt. Jag sa ju det. Sverige och Frankrike är mycket, mycket olika.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".