Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s veckomagasin som ger er den kompletta tidningslösa söndagsmorgonen.
Emil Jensen/Foto: Olle Hägg, Sveriges Radio
Kåsör Emil Jensen Foto: Olle Hägg/ Sveriges Radio
Lyssna
(4:42 min)
Lyssna
(4:42 min)
Lyssna
(4:42 min)
Emil Jensen: "Folk är ett underskattat folk"
Uppdaterat söndag 9 april kl 11.14
Publicerat söndag 9 april kl 09.00
Uppdaterat söndag 9 april kl 11.14
Publicerat söndag 9 april kl 09.00
Emil Jensen/Foto: Olle Hägg, Sveriges Radio
Kåsör Emil Jensen Foto: Olle Hägg/ Sveriges Radio

När vi pratar om folk, om människor i grupp, handlar det ofta om hur dumma vi blir tillsammans. Hur farliga vi blir tillsammans.

Vi förfasas över hur gruppmentalitet får oss att sluta tänka själva, hur stora grupper människor blint följer starka ledare och mobbar ut avvikande individer och vi konstaterar att folk bara hålls ihop av gemensamma fiender. Det är oftast i sammanhang som dessa vi pratar om folk.  

Som att ”folk” och ”folkmobb” nästan fått samma betydelse.

Till och med ord som ”folklig” och ”folkkär” har en lite negativ klang det är någon som inte är så spännande, en sån där uddlös typ som når ut till det där folket.

Men folk är ett underskattat folk.

På fredagen cyklade jag hem genom centrala Stockholm när jag nåddes av nyheten om det fruktansvärda som hade hänt på Drottninggatan. Eftersom jag själv saknar Facebook fick jag manuellt sms:a eller ringa alla jag känner i stan för att se så att dom var okej. Och samtidigt hörde folk av sig till mig, för att försäkra sig om att jag var i säkerhet.

Det var något så otroligt varmt och fint redan i denna första ring av omtanke som nådde mig, men till min stora glädje var människors solidaritet så mycket vidare än så denna fredag.     

På så oerhört kort tid byggdes olika nätverk upp; för alla som behövde någonstans att ta en kaffe medan de väntade på att tågen kanske skulle börja gå, folk erbjöd skjuts i sina bilar för den som var strandad, och folk upplät rentav husrum för natten, åt främmande folk.  

Ingen kommer förstås glömma det fruktansvärda som hände och allas våra tankar gick och går i första hand till de direkt drabbade och deras anhöriga.

Men ett annat bestående minne för väldigt många som var i Stockholm, kommer alldeles säkert vara all öppenhet, omtanke och solidaritet som människor visade.

Detta menar jag inte som ett klämkäckt försök att vända allt till något positivt, det är så klart omöjligt, men jag tänker att dagar som dessa är vägval för hur vi vill att samhället ska fungera.

Och den ryggradsmässiga, genuint förankrade, medmänskliga värme, som så många så snabbt visade denna fredag, det är precis så i alla fall jag önskar att samhället fungerar.

Eftersom tunnelbanan var avstängd vandrade människor hem. Tusentals människor gick från centrum till närförorter och ännu längre än så, på sin väg hem från jobb, skola eller möten. Vid Skanstull där jag bor såg jag en massa människor gå, som en folkvandring över broarna, alla i ett försiktigt lugn. Ingen panik, naturligtvis inget karnevalståg heller, utan en lugn ström av medmänniskor, som hälsade på varandra, gav varandra den där extra uppmärksamma blicken, som för att stämma av att allt var okej. Ingen misstänksamhet, bara omtanke.

Jag har bott i olika delar av Sverige under hela mitt liv och märkt att bilden på vissa håll är att Stockholmare ska vara lite kyliga.

Under mina år här har jag mest mött rara figurer, visst, en del har pratat engelska med mig när de misstagit mitt skånska ”haj!” för det brittiska ”hi!”, men alltid i ren vänlighet.

Så jag är inte förvånad över den värme som spreds. Men ändå häpen över beslutsamheten, att det så snabbt växte fram en fungerande infrastruktur. De fysiska tågen och tunnelbanenätet må ha legat nere, men ett helt vägnät av medmänsklighet uppstod på ingen tid.

– Inget samhälle kan värja sig mot detta hemska, ropar en av många mörka rubriker i helgen. Nej, det går kanske aldrig att värja sig, men frågan är om inte det samhälle som bemöter våld på detta sätt är just det samhälle som klarar sig, som överlever.  

– Vi får inte vara rädda. Då har vi förlorat, ropar andra rubriker, i all välmening. Fast lite rädda måste vi väl få vara. Annars blir vi rädda för att vara rädda. Viktigast av allt just nu är väl ändå att vi är mänskliga, och att vara rädd, att våga visa det, är att vara mänsklig.

Däremot finns det så många olika sätt att vara rädda på. Och så många sätt att ta hand om varandras rädslor, så att dessa inte tar överhanden. Och att visa att omtanken är starkare än rädslan är bästa och kanske enda sättet.

Och det är precis vad människor gjort under helgen. Var och en för sig, men också tillsammans, i grupp. 

Folk är ett gott folk, gott folk. Folk är ett underskattat folk. Lätt att bli kär i. Folkkär.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".