Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s veckomagasin som ger er den kompletta tidningslösa söndagsmorgonen.
(5:24 min)
Krönika av Katarina Barrling om uppkomlingen Macron
Ljudklippet är från avsnittet
7 maj kl 09:03
Publicerat fredag 5 maj kl 16.23
Katarina Barrling
Katarina Barrling Foto: Olle Hägg /SR

Läs krönikan här:

Jag heter Katarina Barrling

I dag riktar vi blicken mot en uppkomling: Emmanuel Macron, född i Amiens den 21 december 1977, och alltid bäst i klassen. Inte ens 40 år fyllda håller han nu på att bli Frankrikes president. Kanske. Men också ett "kanske" är stort i dessa sammanhang.

För bara några år sen var Monsieur Macron en okänd Monsieur. Och även om hans bakgrund inte är överväldigande enkel, så är det många steg mellan Elyséepalatset och ett medelklasshem i Amiens. Även om den går via en kometkarriär som både bankir och minister. Men nu står han alltså här, som en av två presidentkandidater. En uppkomling. Med dörren på glänt till Elyséepalatset.

Uppkomling är ett intressant ord. Egentligen borde det ha en positiv innebörd. Att ta sig upp tyder ju på viss förmåga. Men ordet är tvärtom nedsättande. Det låter antyda att den som kommit sig upp inte riktigt har förtjänat sin uppgång. Och rentav är litet moraliskt suspekt. Misstron kan förstås vara befogad. Men den kan också vara uttryck för missunnsamhet. Eller avund. Eller helt enkelt en föreställning om att alltför vidlyftiga förflyttningar mellan sociala klasser bör undvikas.

Och uppkomlingar möter visst motstånd också i Frankrike. Där kallas uppkomlingen för parvenu. Vi har ju lånat in det ordet till svenskan också, så att vi kan förfasa oss över tillvarons uppkomlingar med litet större variation. Parvenu kommer från ordet för att lyckas: parvenir. Men en parvenu - eller svensk parveny - har alltså lyckats på ett sätt som inte är riktigt comme il faut - för att låna ett annat uttryck fransmännen generöst delat med sig av.

Urtypen för en parveny finns beskriven av Balzac. Han heter Eugène de Rastignac och återfinns i Balzacs mastodontverk Den mänskliga komedin. Men det är verkligen ingen komedi, utan tvärtom en mycket sorglig berättelse. Romanseriens parisiska 1800-tal är liksom vår tid präglat av habegär, hänsynslöshet - och social omvandling. Det är en plats som gjord för uppkomlingar.

Och Rastignac då. Ja, han är från början en idealistisk och begåvad ung man som kommer från landsorten till Paris. Han har bestämt sig för att ta sig upp här i livet. Och det gör han. Han intrigerar och förför sig genom den parisiska societeten, och klättrar via bankvärlden upp till en framgångsrik ställning, både socialt – och politiskt. Men klättrandet har ett pris. De illusioner Rastignac som ung hyste om människan går helt förlorade. Kvar finns en man som vet alltings pris men ingentings värde, en rå cyniker, övertygad om att människor drivs av maktbegär och primitiva drifter.

I vad mån Macron är lika idealistisk som den unge Rastignac får vara osagt. Men är det nu någon av Macrons illusioner som har överlevt åren i bank och regering så verkar det vara den envisa övertygelsen om utrymmet för förnuft i politiken. Macron undervisar och förklarar så det står härliga till. Och upplyser ingående alltmer utmattade journalister om hur komplicerad världen är. När han skall peka ut det föremål som bäst symboliserar hans politiska gärning väljer han - en grammatikbok. Och han delar frikostigt ut andra boktips också. Till Marine Le Pen bland andra. Hennes tacksamhet får väl beskrivas som behärskad.

Macrons folkbildande nit är av det slaget att den slår tillbaka mot honom själv. Den får honom att uppfattas som något av en besserwisser, definitivt inte något retoriskt ideal i Frankrike. Men han fortsätter oförtrutet.

Fast slutdebatten med Le Pen inför dagens val blev ändå en tydlig påminnelse om att det kan bli annat än rationella samtal som väntar bakom knuten. Debatten andades mer Scener ur ett äktenskap än sakpolitisk dialog. Det var en sällan skådad uppvisning i hätskhet och hånfullhet, där Le Pen fullkomligt överföll Macron med okvädingsord.

Men Madame Le Pens raseri är ändå ingenting mot den samlade vrede och misstro mot politiken som finns i Frankrike i dag. Macron kan komma att upptäcka att det inte räcker med undervisning för att stävja den. Inte ens för den som är bäst i klassen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".