Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s veckomagasin som ger er den kompletta tidningslösa söndagsmorgonen.
Göran Rosenberg. Foto: Mattias Ahlm/SR
Göran Rosenberg. Foto: Mattias Ahlm/SR Foto: Göran Rosenberg. Foto: Mattias Ahlm/SR
Lyssna
(5:27 min)
Lyssna
(5:27 min)
Göran Rosenbergs krönika om kollektiv oförmåga
Publicerat lördag 2 september kl 14.27
Publicerat lördag 2 september kl 14.27
Göran Rosenberg. Foto: Mattias Ahlm/SR
Göran Rosenberg. Foto: Mattias Ahlm/SR Foto: Göran Rosenberg. Foto: Mattias Ahlm/SR

Här kan du läsa Göran Rosenbergs krönika.

Det finns en beprövad metod för att få oss att göra saker mot våra övertygelser, eller mot vårt samvete, eller bara mot bättre vetande, och det är att intala oss att om inte jag gör det så kommer någon annan att göra det i mitt ställe.

Eller också, om bara jag gör det som bara kan bli gjort om alla gör det, då spelar det ingen roll vad jag gör.

Följden i båda fallen blir att saker som för att bli gjorda kräver att alla gör sin del, inte blir gjorda, i varje fall inte särskilt väl. För att göra saker som kräver att vi gör dem tillsammans måste vi kunna lita på att andra människor gör ungefär som vi, att inte alltför många smiter undan.

Kan vi inte lita på det, ja då är det kanske inte så konstigt om några börjar tänka: varför jag om ingen annan.

Samma misstroendets dynamik, och därmed samma oförmåga till det som brukar kallas kollektivt handlande, kan uppstå också mellan länder.

Särskilt i en värld där det som varje land kan och vill göra för exempelvis miljön, ekonomin, försörjningen, hälsan blir alltmer beroende av vad andra länder gör eller inte gör.

Det gäller också ett land med mycket högt ställda mål för vad man själv vill göra.

Går man exempelvis in på den välgjorda sajt där de högt ställda svenska miljömålen finns redovisade så kommer man snart att upptäcka att de flesta av dem inte kommer att kunna uppnås med, som det heter, ”befintliga och beslutade styrmedel” och att utvecklingen mot de flesta av miljömålen är negativ eller osäker.

Exempelvis miljömålet minskad påverkan på klimatet.

Eller miljömålet hav i balans.

Eller miljömålet giftfri miljö.

Eller miljömålet ett rikt växt- och djurliv.

Och man behöver inte läsa särskilt länge på varje punkt för att förstå att de styrmedel som oftast saknas eller är otillräckliga är sådana som kräver kollektivt handlande över nationsgränser.

Och att det är det kollektiva handlandet som är den svaga punkten.

Parisavtalet är ett exempel på kollektivt handlande över nationsgränser för att begränsa människans påverkan på klimatet.

President Trumps beslut att överge Parisavtalet och sätta ”Amerika först” är en påminnelse om det kollektiva handlandets skörhet.

Sviker en, sviktar helheten.   

Man kan bara hoppas att samme president nu också har fått sig en handfast påminnelse om det kollektiva handlandets nödvändighet – även om samme president har en benägenhet att glömma på kvällen vad han påmints om på morgonen.

I varje fall råder stor enighet om att den värsta regnstormen i USA:s historia, och den allt tätare serie av allt kraftigare väderkatastrofer som föregått den, har samband med den snabba uppvärmningen av världshaven, som i sin tur har samband med växthuseffekten, som i sin tur har samband med människan.

Stormen Harvey är kort sagt en påminnelse om vad en människopåverkad klimatförändring kan komma att innebära också för människor i det land vars president tycks leva i tron att klimatförändringen är ett påhitt, eller att människan i varje fall inte har med saken att göra.

Så gott som alla andra länder är annars överens om att människan har med saken att göra och att det som kan göras för att minska människans påverkan på klimatet bara kan göras om alla länder gör sin del av det.

Om ingen smiter undan.

Om ingen säger mitt land först, och att ensam är bäst, eller i varje fall bekvämast, eller i varje fall mest fördelaktigt – för mig, just nu.

Så ser det kollektiva handlandets dilemma ut, såväl i det lilla som i det stora.

Och därmed också den demokratiska politikens dilemma.

Alltmer av det som väljare i ett land förväntar sig att deras nationellt valda politiker ska göra något åt är saker som kräver kollektivt handlande över nationsgränser.

De nationella politiker som förespeglar något annat – genom Brexit eller America First eller en mur mot än det ena än det andra – bedrar antingen sina väljare eller lovar något de inte kan hålla.

Vad de däremot effektivt bidrar till är det klimat av misstroende och misstänksamhet där kollektiv oförmåga och demokratisk maktlöshet frodas som bäst.

Är det något klimat som människan – och bara människan – kan påverka, så är det detta.

Mer om Krönikor
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".