Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Det senaste från kulturens värld.

Vackert och känslomässigt i tvspelet "The last guardian"

Publicerat måndag 5 december 2016 kl 17.23
"Här finns ett djup som få spel lyckas fånga"
(2:15 min)
The last Guardian

Kultspelet Shadow of the colossus hyllades av många som världens bästa spel någonsin när det släpptes. Nu, efter 9 års utveckling har uppföljaren the last guardian släppts. Kulturnytts Erik Espeland har spelat.

En ung pojke vaknar upp i ett gigantiskt slott med kroppen täckt av mystiska tatueringar Bredvid honom ligger Trico, en varelse som bäst kan beskrivas som en blandning mellan en gigantisk fågel och en katt. Tillsammans måste dom hjälpas åt för att försöka fly.

Så börjar the last guardian och i samma veva avslutas den 9 år långa väntan på spelet.


Det var med skräckblandad förtjusning som jag satte mig ned med spelet. Detta är trots allt uppföljaren till Ico och Shadow of the colossus som anses av många vara två av världens bästa spel genom tiderna. Men det var också en annan tid, sedan dess har spel som journey och bastion lanserats som på många sätt revolutionerade berättandet i spelmediet. Risken fanns som jag såg det, att the last guardian skulle kännas, ja utdaterat redan innan det släpptes.


Som tur är var min oro obefogad, mycket tack vare världen som Fumito Ueda har byggt upp. Slottet som man försöker fly ifrån är för det mesta öde, övergivet sedan länge. Det finns heller nästan ingen dialog. Fram växer en drömlik värld som genast fångar mitt intresse. Spelets presentation är avskalad, men aldrig platt. Fokus ligger på relationen mellan den unge pojken och fantasivarelsen Trico och det är sällan jag har känt ett så starkt känslomässigt band till en karaktär. Spelaren kontrollerar den unge pojken men efter ett tag inser jag att det inte är min historia som berättas här, det är Tricos, den sista väktaren.


Det är därför sorgligt när jag rycks ur fantasin av den stundtals klumpiga kameran. Ibland är det också frustrerande svårt att styra pojken. Men då räcker det att jag vänder mig mot Trico. Och när Trico tittar tillbaka på mig med sina stora, nyfikna ögon, då är detta nästan så bra det kan bli.

Betyg: 4

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".