Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges bästa konserter inom klassisk musik, nutida musik, jazz, folk- och världsmusik.

Gustavo Dudamel leder Göteborgs symfoniker in i Richard Strauss värld

Publicerat fredag 13 april 2012 kl 07.00

19:30: Konsert med Göteborgs Symfoniker
Dirigent: Gustavo Dudamel.
1. Richard Strauss: Don Juan.
2. Joseph Haydn: Symfoni nr 103 Ess-dur, ”Pukvirveln”.
3. Richard Strauss: Also sprach Zarathustra.
Konsert 22/3, Göteborgs konserthus.

21:05: Claude Debussy
Images, bok 2 (1909). Jean-Efflam Bavouzet, piano. Från BBC Radio International.

21:20-22:00: Kerstin Jeppson
Cellokonsert. Solist: Hanna Dahlkvist, P2:s artist 2011/2012. Sveriges Radios Symfoniorkester. Dirigent: Johannes Gustavsson. Konsert 26/1 2011, Berwaldhallen.

Snart lämnar världsstjärnan Gustavo Dudamel sin post som chefsdirigent för Göteborgs symfoniker. En av hans sista konserter med GSO är denna konsert i vilken en av Haydns sena symfonier flankeras av två orkesterverk av senromantikern Richard Strauss. Ett sätt att säga: nog hände det mycket mellan slutet av 1700-talet och slutet av 1800-talet, men den germanska musiken utvecklades organiskt ur sin egen historia. Runt hörnet väntade 1900-tal, modernism, tolvtonsmusik och längre fram politisk dekadens och katastrofala krig. Världen - och den tyskspråkiga kulturen - skulle aldrig bli densamma. Men den germanska musikens klassiker lever vidare, inte minst tack vare stjärndirigenter som Gustavo Dudemel.

Mer musik av Richard Strauss i Klassisk förmiddag:


Läs mer om Richard Strauss, Joseph Haydn och Gustavo Dudamel:


texterna nedan publicerades ursprungligen på Göteborgs symfonikers hemsida (www.gso.se):

Richard Strauss: Don Juan

Richard Strauss skrev sin första symfoni som 16-åring och den andra följde bara något år senare. Han var alltså väl förberedd när han 22 år gammal började skriva den imponerande serie symfoniska dikter som inleddes med Aus italien och fortsatte med Don Juan, Macbeth, Tod und Verklärung, Till Eulenspiegel och andra.

Han fick den första idén till Don Juan när han i juli 1885 i Frankfurt såg Paul Heyses drama Don Juans Ende, men den direkta inspirationen kom när han läste Nikolaus Lenaus diktdrama Don Juan (skrivet 1844). Musiken komponerade Strauss mellan hösten 1887 och följande sommar och han uruppförde själv sitt verk som dirigent under en konsert i Weimar den 11 november 1889. i ett brev meddelade den nöjde 24-åringen sin far att det hela var ”jättekul”. Strauss hade redan hittat den stil och den överdådiga instrumentationskonst som skulle utmärka resten av hans rika produktion. Men frågan är om han någonsin överträffat vitaliteten och styrkan i detta verk.

Strauss ville ”ut och iväg till nya erövringar så länge ungdomens heta puls slår”. redan 1886 hade han utsetts till tredjedirigent vid operan i München, men den unge och otålige tonsättaren kände sig instängd. Han längtade efter att befrias från stadens borgerliga pryderi och tog i sitt musikverk chansen att uttrycka en passionens höga visa.

Lenaus Don Juan är dock inte en omoralisk libertin utan en frustrerad idealist som söker ett ouppnåeligt ideal i den drömkvinna i vilken allt som är ädlast och mest åtråvärt samlats. Han känner ömhet likaväl som uppsluppenhet och hans cynism rör inte bara erövringen utan hela livet. Mot slutet är han trött på ett liv utan mening eller frid, och när han slutligen utmanas på duell låter han sig genomborras till döds. strauss, som tidigt i stycket bjudit på många heroiska avsnitt, skildrar det tragiska slutet utan några stora gester – han låter det bara ske.

Stig Jacobsson

Joseph Haydn: Symfoni nr 103 Ess-dur, ”Pukvirveln”

Nu var det måndagen 2 mars 1795 på The King’s Theatre i London. Dags för säsongens fjärde abonnemangskonsert. Herrarna Brida och Morelli sjunger. Madame Morichelli likaså: arior av Bianchi, Gazzaniga, Haydn och Mozzart (!) samt en ny terzett av Martini. Mr Ashe presenterar en egen flöjtkonsert. Violinisten Viotti spelar sin ”concertante” för två fioler och orkester med sin elev, Herr Libon. Herr Vogel bidrar med en operauvertyr. Allra först ges en overture (= symfoni) av reichardt, allra sist en Final utan angiven upphovsman. En skuffelse att notera: sångerskan Banti har blivit sjuk. Hon har många ”admirers, or rather adorers” – som Morning Chronicles recensent skrev dagen efterpå.

Beundrare och tillbedjare av lite annat slag fick utdelning i form av en splitter ny symfoni: ”A new overture by the fertile and enchanting Haydn, which, as usual, had continual strokes of genius, both in air and harmony. The introduction excited the deepest attention, the Allegro charmed, the Andante was encored (bisserades), the Minuets, especially the Trio, were playful and sweet, and the last movement was equal, if not superior to the preceeding.”

Alltså: Haydn, den produktive och förhäxande mannen från kontinenten, erbjöd som vanligt ideliga genidrag, både melodiskt och harmoniskt; inte minst den långsamma introduktionen fick alla lyssnare att koncentrera sig… Det tror jag det: vem hade någonsin hört en sådan början? Man kan undra hur Haydn instruerat pukslagaren under repetition från sin cembalo mitt i den jättelika orkestern: drygt 60 man stark. Han och konsertmästaren ledde som vanligt framförandet i samarbete.

Han var i stan på tredje året, snart 64 år gammal. Den uppskattade violinisten och fiffige entreprenören Salomon hade lyckats locka över kapellmästarn från kontinenten, i två omgångar rentav, med början redan 1791, när nämligen en ny Furst Eszterházy med ett penndrag avskaffat sin föregångares hovorkester som fungerat i Eisenstadt och ute på slottet Eszterháza, i nuvarande Ungern. Trotjänaren Haydn fick en rejäl pension men ytterst få uppgifter. Han tackade ja till London och reste dit i Salomons sällskap. Han skrev i brev hem till en beundrarinna i Wien, fru von Genzinger:

”Min ankomst gjorde stor sensation över hela staden och jag sprang runt till alla tidningarna i dagarna tre. Alla ville lära känna mig. Jag har fått lov att spisa på lokal sex gånger hittills. Om jag ville skulle jag kunna äta ute varenda dag, men jag måste ju i första hand tänka på min hälsa och mitt arbete…”

Ett mycket annorlunda liv för en gammal man blev det, sannerligen! Välbetalda, offentliga jobb! Uppskattande publik! Maffig, professionell orkester! Spännande umgänge också. En månad före just denna konsert hade till och med kronprinsen av England inbjudit honom till en soaré hemma hos Hertigen av York. All musik var haydnsk. Han satt vid cembalon mest hela kvällen. Man fick honom rentav att sjunga en liten sång: ich bin der verliebteste. Gamle, stundtals förvirrade kungen, som annars bara uppskattade salig Händels musik, konverserade och presenterade honom för drottningen. Några veckor senare fick han spela för henne i Buckingham Palace.

37 av originalpartiturets 40 sidor har råkat överleva – så här långt… En av mellanhänderna på den långa vägen fram till oss var ingen mindre än Luigi Cherubini. När han var i Wien 1806 för att övervaka framförandet av sin opera Faniska måtte han dagen före premiären fått symfonin i present av den vid det laget mycket trötte upphovsmannen. På första notbladet kan man läsa följande ord av Cherubinis hand: in Nomine Domini – di me Giuseppe Haydn mp (med egen hand) 795* Londra.

Ingemar von Heijne

*På Haydns tid skrev man inte ut de första 1000 åren i vår tideräkning, varför årtalet 1795 sålunda blev 795.

Richard Strauss: Also sprach Zarathustra

I oktober 1894 hade den 30-årige Richard Strauss blivit assistent till Münchenoperans chefdirigent Hermann Levi. Han fick ta ett allt större ansvar men ville absolut inte ge upp sitt komponerande. All fritid ägnade han åt att arbeta på en ny stor symfonisk dikt ”fritt komponerad efter Friedrich Nietzsche”. Det skulle visa sig att den var så fritt formad att filosofen själv ställde sig mycket negativ till Strauss uppläggning av verket. i augusti 1896 avgick Levi och Strauss utsågs till ny förstedirigent. Då var kompositionen Also sprach Zarathustra, ”sålunda talade Zarathustra”, redan fullbordad och uruppförandet ägde rum den 27 november med tonsättaren själv som dirigent vid en konsert i Frankfurt.

Musiken är på intet sätt en musikalisk översättning av Nietzsches kontroversiella teorier om övermänniskan. Nej, här finns överhuvudtaget inte mycket filosoferande, sådant var den jordnära tonsättaren främmande för, men desto mer hade han ryckts med av bokens levande och episka språk. Strauss såg de positiva sidorna av författarens budskap: frihetskravet, längtan till en bättre värld, handlingskraften. Naturskildringarna var den viktigaste inspirationskällan.

Den omfattande orkesterdikten sönderfaller i nio avsnitt vars titlar stämmer överens med namnen på kapitel i boken (men inte alltid i samma ordning). Mellan dessa finns bara tre generalpauser, resten går i ett svep. som motto placerade han Nietzsches ”ode till solen” med uppmaningen att ”Alltför länge har vi drömt om musik, låt oss nu vakna. Vi var sömngångare, låt oss nu gå ut i dagen…” Hela verket inleds med soluppgången: efter långa, malande och mycket låga C i kontrabasar, kontrafagott och orgel bryter solen fram i tonerna C, G och C2. Sannolikt är detta den mest strålande soluppgången i hela musikhistorien. Dess strålkraft har långt senare använts i många olika sammanhang som måste ha varit Strauss främmande. Musiken används bland annat som motiv i science fiction-filmen 2001 – ett rymdäventyr.

De följande partierna har titlarna: ”om invånarna i eftervärlden” med ett ledmotiv från den gregorianska sekvensen Credo in unum Deum, ”Jag tror på den ende Guden”, ”om den stora längtan”, ”om glädjen och passionerna” där oboen intonerar en sorgemelodi. Det är ungdomens drömmar som begravs, nu finns ingen återvändo till elfenbenstornet, ”Gravsången”, ”om vetenskapen” med en parodisk, akademisk fuga, där den kromatiska skalans alla tolv toner återfinns, ”konvalescenten”, ”Dansvisa” med valsliknande rytmer, flödande färger och ett framträdande violinsolo. ”Nattvandrarens sång” är en hjärtknipande avskedssång där naturskildringen återkommer i försonande C-dur i basarna. Just C-dur får i musiken representera människan och naturen, medan H-dur representerar universum – två tonarter som ligger mycket långt från varandra. ingen av dem går vid styckets slut segrande ur kampen.

Stig Jacobsson

Dirigent: Gustavo Dudamel

Göteborgs Symfonikers chefdirigent Gustavo Dudamel föddes i Venezuela 1981 och var från tidig ålder fast besluten att ägna sig åt klassisk musik. Han började spela violin i Venezuelas omtalade musikprojekt El Sistema och fortsatte studera vid hemlandets latinamerikanska akademi fram till 1996 då han började sina dirigeringsstudier under Rodolfo Saglimbeni i Caracas. Redan samma år blev han chefdirigent för Amadeusorkestern, en kammarensemble, och 1999 utsågs han till chefdirigent för Simón Bolívar-orkestern. 2004 vann Gustavo Dudamel den allra första Gustav Mahler-tävlingen i dirigering i Bamberg och sommaren 2005 debuterade han med Göteborgs Symfoniker i Birmingham och vid BBC Proms i Royal Albert Hall. Samarbetet blev en omedelbar framgång, både konstnärligt och publikt, och vid en extrainsatt konsert med Mahlers Symfoni nr 5 den 12 april 2006 offentliggjordes att han blivit ny chefdirigent för Göteborgs Symfoniker från och med hösten 2007. Gustavo Dudamel arbetar med flera projekt där han med musiken som utgångspunkt vill förbättra barns levnadsförhållanden och framtid. Till de projekten hör El Sistema i Göteborg. Gustavo Dudamel har vunnit otaliga priser för sina musikaliska prestationer och för sitt sociala arbete. 2009 utsågs han till en av de 100 mest inflytelserika personerna i världen av Time Magazine och 2010 blev han årets göteborgare.

Det senaste året har Gustavo Dudamel turnerat i Europa med Los Angeles Philharmonic samt i Sydamerika och Europa med Simón Bolívarorkestern, inklusive bejublade framträdanden i Salzburg och vid London Proms. Gustavo Dudamel har spelat in ett flertal CD med Simón Bolívarorkestern och Los Angeles Philharmonic och förra året kom den första skivutgåvan med Göteborgs Symfoniker: en box på Deutsche Grammophon med Bruckners nionde symfoni, Nielsens symfonier nr 4 & 5 samt Sibelius andra symfoni. Gustavo Dudamel utsågs till Artist of the Year av musiktidskriften Gramophones läsare 2011. När Gustavo Dudamels kontrakt som chefdirigent går ut fortsätter han att arbeta med Göteborgs Symfoniker som orkesterns hedersdirigent. Gustavo Dudamel är även chefdirigent för Los Angeles Philharmonic.

Göteborgs Symfoniker

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".