Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges bästa konserter inom klassisk musik, nutida musik, jazz, folk- och världsmusik.
Pianofeber på Berwaldhallen

Maria João Pires spelar Beethoven!

Publicerat fredag 27 april 2012 kl 07.00

19:30-22:00: Konsert med Sveriges Radios Symfoniorkester
Solist: Maria João Pires, piano. Dirigent: Daniel Harding.
1. Andrea Tarrodi: Liguria, uruppförande av P2:s beställningsverk.
2. Beethoven: Pianokonsert nr 4 G-dur.
3. Musikaliskt intermezzo.
4. Elgar: Symfoni nr 2 Ess-dur.
Konsert 20/4, Berwaldhallen.
Sänds även på söndag 29/4 kl 21.30.

Maria João Pires föddes 1944 i Lissabon. Redan vid fem års ålder gjorde hon sin första pianorecital, och när hon var sju spelade hon Mozarts pianokonserter offentligt. Hennes karriär har fortsatt spikrakt uppåt och hon är idag en hyllad pianist, inte minst för sina inspelningar av Chopins nocturner och Mozarts pianosonater. Hon bor numera i Brasilien, men kom till Sverige för att spela med Sveriges Radios Symfoniorkester i Berwaldhallen. För 15 år sedan gjorde hon samma sak och framförde då Beethovens tredje pianokonsert - nu var det dags för den fjärde.

Konserten, som även innehöll ett uruppförande av P2:s tonsättare Andrea Tarrodi och en symfoni av Edward Elgar, fick fina recensioner både i  och i . Lyssna och njut!

Läs mer om Tarrodis Liguria, Beethovens fjärde pianokonsert och Elgars andra symfoni:

Andrea Tarrodi kommer från en familj där musik varit en självklar del av umgänget. Själv är hon utbildad på Kungl Musikhögskolan och i Perugia, Italien. I år är hon Vårens tonsättare i Berwaldhallen och P2s artist. Om sitt nya stycke skriver hon själv: ”Vid liguriska havet på Italiens västra kust ligger fem små fiskestäder som klamrar sig fast längs de branta bergen. Riomaggiore, Manarola, Corniglia, Vernazza och Monterosso heter de och mellan dem kan man vandra till fots i bergen. I augusti 2011 besökte jag den här platsen och så fort vi anlände dit så visste jag att jag ville göra musik om den. Resultatet blev ett verk som kan beskrivas som en vandring mellan de olika små städerna: Riomaggiore med sina höga vågor, Manarola med sitt klocktorn, Monterosso med stranden där badgästerna stressade sig fram för att få en plats och fällde ut sina färgglada parasoll, nåt som liknade en scen i en Fellinifilm. Och så Vernazza med sitt utkikstorn och sina klippor, och sist Corniglia, där natten var full av stjärnor.”

Beethoven var av allt att döma en bländande skicklig pianist. Djärv, excentrisk, nästan demonisk. Genom sin skicklighet fick han den musikälskande aristokratin som publik och mecenater. Kring 1802 började hans problem med hörseln bli alltmer påtagliga. För honom som musiker och social människa var det en katastrof. Att förlora hörseln skulle innebära slutet på hans karriär som pianist. Förtvivlad skrev han det s k Heiligenstadt-testamentet där han förklarade hur handikappet tvingade honom att dra sig undan socialt umgänge och gjorde att han allvarligt planerade att ta sitt liv. Så blev det nu inte. I stället tog hans komponerande en ny, än intressantare vändning. Hans främsta verk kom till efter att han förlorat sin hörsel. Fjärde pianokonserten påbörjade han 1803, i samma period som Eroica-symfonin. 1808 var den färdig och tillägnades ärkehertig Rudolph, en av Beethovens pianoelever. Konserten uruppfördes under den berömda mastodontkonserten 1808 samtidigt som femte och sjätte symfonin och Koralfantasin.

Edward Elgar växte upp under enkla förhållanden. Hans pappa var pianostämmare, organist och drev också en musikaffär. Själv började Elgar spela violin och komponera redan som barn. När han var 16 lämnade han sitt första jobb på ett advokatkontor, för att bli lärare och musiker. 1889 gifte han sig med Alice, som var nio år äldre och kom från en överklassmiljö där man inte direkt applåderade hennes val av livspartner. Ändå blev äktenskapet mycket lyckligt och Alice hade stor betydelse för Elgar både personligt och konstnärligt. Efter genombrottet med Enigmavariationerna 1899 blev Elgar Englands mest hyllade tonsättare, adlad 1904 och hedersdoktor vid en rad universitet. Symfoni nr 2 uruppfördes i London 1911 med Elgar själv som dirigent. Om symfonin skrev Elgar till sin förläggare: ”Andan i verket som helhet är tänkt att vara hög och ren glädje; det finns tillbakablickande passager av sorgsenhet, men sorgen jämnas ut och lyfts upp i sista satsen som slutar i en lugn och, hoppas och avser jag, upphöjd stämning.”

Text: Katarina Lindblad

Texten publicerades ursprungligen på Berwaldhallens hemsida.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".