Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
En radiodramaserie för unga i 15 delar. Programmet har slutat sända.

Läs hela chattet med Jenny Jägerfeld

Publicerat fredag 12 juli 2013 kl 12.29

Efter femte avsnittet av Nimas berättelse, det om att våga gå in i och återuppleva den värsta händelsen i sitt liv, via minnet , orden, och bilderna i sin skalle, chattade psykologen Jenny Jägerfeld med lyssnarna.

Här kan du läsa alla frågorna och svaren.

Benjamin Thorén: Hej och välkomna till dagens chatt med Jenny Jägerfeld. Hon dyker upp här vid 12-tiden för att svara på alla frågor. Du kan skriva in din fråga redan nu!

11:24, 13 July 2013

Benjamin Thorén: Nu är Jenny på plats och är beredd på att chatta med er. Skicka frågor och synpunkter!

12:03, 13 July 2013

frågar: har du varit med att kompisar har tvingat dig att göra nåt du inte vill? vad skulle du gjort om du var nima?

Jenny Jägerfeld - leg. psykolog och författare: Hej alla! Nu är jag här och redo att svara på frågor om Nima el andra tankar som väckts av Terapioffer! Skicka in din fråga till mig!

12:09, 13 July 2013

Jenny Jägerfeld - leg. psykolog och författare: Och för att svara på frågan: Ja, det har jag! Det finns ju olika typer av grupptryck, i Nimas fall är det ju väldigt hårt och tydligt, när han går utanför gränsen för vad hans kompis tycker är okej får han ju faktiskt stryk. Men grupptryck kan vara mycket mer subtilt (mildare, mindre synligt). Det kan bestå av blickar, suckar eller små syrliga kommentarer som gör att man fattar att man har gjort fel. Och det har jag absolut varit med om. Nima försöker ju faktiskt sätta gränser flera gånger, men trycket är så hårt med både fysiskt våld och extremt mkt tjat och verbalt tryck att det blir jättesvårt.
Jag tycker att Nima gör helt rätt som anförtror sig till terapeuten till sist. Jag tror Nima måste känna förtroende för terapeuten innan han vågar berätta, så jag tror inte riktigt att han skulle kunnat berätta tidigare. Men det viktiga är att han gör det. Först då kan man gå vidare.

12:13, 13 July 2013

Undrande: Hur ska en ung kille eller tjej stå emot grupptrycket? Och vad kan en förälder göra för att hjälpa till?

Jenny Jägerfeld - leg. psykolog och författare: Det är förstås svårt. Det viktiga är väl att först ta reda på vad man själv tycker i olika sammanhang och frågor och varför man tycker just så. Då kanske det kan bli lättare att säga det och argumentera för varför. Sen är det ju övning som behövs. Man behöver öva på att våga säga: Nej så tycker inte jag. Och det är kanske lättare att göra först med människor man känner väl som nära vänner. Vi är inte alltid så vana att vara så tydliga, man vill hålla med, man vill hålla sams, det är också en del i den sociala kompetensen om det görs på rätt sätt.
Men ibland kan det ju faktiskt vara så att många i en grupp eller klass tycker samma sak, men sitter och är tysta. Då får den som hörs mest liksom bestämma därför att ingen säger emot. Men vågar någon då säga emot, kanske fler vågar haka på. Det svåraste är att vara den första rösten, där krävs mod.
Som förälder tänker jag att man kan stärka sina barn, även i egna diskussioner med dem, att de ska säga sin egen mening, stå upp för sin röst. Ibland kan man ju även behöva gå in som förälder, som i fallet med Nima. Där hade man ju önskat att han kanske kunde ha berättat för sina föräldrar så att de hade kunnat hjälpa honom i hur kan skulle göra och förhålla sig.
Att ha en nära dialog, om man kan få till det, är nog bästa hjälpen från en förälder för en tonåring.

12:19, 13 July 2013

Sigge: Brukar du träffa unga i samma ålder som Terapioffer? Har de samma typer av historier som dom berättar?

Jenny Jägerfeld - leg. psykolog och författare: Hej Sigge! Förut när jag jobbade på BUP och i skolan då träffade jag betydligt fler som var i Nimas situation. Men inte alltid så extremt att det handlade om att någon blivit utsatt för fysiskt våld, även om det också hände. Men det kunde vara andra saker som att försöka ta sig ifrån ett "tufft" gäng och försöka bli mer ordentligt eller att ha gått från att ha varit mainstream till att bli alternativ eller bara att man inte hänger med samma personer längre. Att förhålla sig till människor är liksom det vi gör hela livet, så jag tror att oavsett ålder är det det vi jobbar med hela tiden. Familjen, vänner, skol och jobbarkompisar. Alla lider av konflikter som man har med olika människor.

Nu för tiden träffar jag fler vuxna än tonåringar, men jag träffar fortfarande tonåringar också.

12:24, 13 July 2013

Ulrika: Hur tar man sig ur Måns, Bill och Bull syndromet? Ja, om man råkar vara Bull då!

Jenny Jägerfeld - leg. psykolog och författare: Hej Ulrika!
Skulle man kunna börja med att prata med Bill och kolla vad han tycker? Tycker han alltid som Måns eller börjar han också tveka inför den här uppställningen? Det bästa kanske är att försöka hitta andra människor utanför den här triangeln? Finns det andra i klassen, på skolan, eller på ngn fritidsaktivitet? Att fundera över, vilka vill man egentligen hänga med istället? I andra sammanhang kan andra sidor hos en bli stärkta och det kanske är lättare att lämna Måns och Bill åt sig själva. Om nu Måns och Bill är ens allra bästa vänner och man vill fortsätta vara med dem så tycker jag att man kan försöka att börja ifrågasätta gamla mönster och åsikter om saker. Ibland kan det vara bra att börja med små saker, det kan kännas lättare, än att ta de stora striderna direkt. Ibland kan man ju faktiskt också behöva hjälp utifrån. Att tala med ngn vuxen, en klok förälder eller en kurator på skolan som kan hjälpa en i hur man ska bete sig i de konkreta Måns/Bill/Bull-situationerna.

12:29, 13 July 2013

frågar: hur blir man psykolog. vad är det bästa med ditt jobb? är det inte svårt att hålla allt hemligt. jag menar om det är jobbiga grejer som folk berättar

Jenny Jägerfeld - leg. psykolog och författare: Hej! Efter gymnasiet så får man gå på psykologlinjen i fem år. Man måste ha ganska bra betyg för att komma in, men om man inte har det från början kan man alltid läsa upp betygen. Det bästa med mitt jobb är nog att det är så meningsfullt, det vill säga, det känns som att man gör någon nytta, att man förhoppningsvis hjälper någon annan att må lite bätre. Det är också spännande att få höra om hur olika människor lever, deras livshistoria. Och hur människor tänker, känner och fungerar är bland det mest intressanta jag vet, tror jag. Nej, faktiskt är det inte särskilt svårt att hålla hemligt, man vänjer sig vid det. Om man har något extra svårt ärende, extra svår patient, då kan man ta handledning av en annan (oftast mer erfaren psykolog el psykoterapeut). I handledning berättar man om patienten och henns problem för en handledare, men utan att avslöja patientens identitet (handledaren får inte veta vem det är). Då kan man få hjälp och tips och råd om hur man bäst hjälper sin patient.

12:34, 13 July 2013

Jenny Jägerfeld - leg. psykolog och författare: Och jag glömde, efter psykologlinjen måste man göra ptp i ett år, praktiskt tjänstgöring för psykologer. Det är lite som AT-tjänst för läkare. Man gör som ett praktikår innan man får sin psykologlegitimation. Och under den tiden får man handledning.

12:35, 13 July 2013

Kränkt: Den som har blivit utsatt för kränkande behandling. Hur ska den bete sig? Hur kan man motstå kränkningar?

Jenny Jägerfeld - leg. psykolog och författare: Det beror så mycket på vad kränkningen består i och vem som har gjort den. Är det en enskild person eller är det en myndighet man känner sig kränkt av. Är det ett återkommande problem eller en enstaka händelse? Jag tror att det generellt är viktigt att sätta upp gränser runt sig så att man för andra markerar att "över den här gränsen är det inte okej att gå", d v s det är inte okej att säga vad som helst till mig eler göra vad som helst mot mig. Det måste man markera verbalt, d v s man måste säga till helt enkelt. Det är inte alltid man lyckas säga till när det händer, men då kan man göra det i efterhand. Ofta tror vi att vi måste vara så smarta och snabba och säga till direkt, men det måste man inte. Man kan komma i efterhand och säga, att det där du gjorde eller sa till mig, det kändes inte okej för mig, jag blev ledsen/arg/kände mig kränkt. Och så kan man fråga: Hur tänkte du när du sa/gjorde det? Ibland menade inte den andra som illa som man först kanske trodde.

Men ibland kan det ju vara något som är mkt svårt att hantera, som ett övergrepp eller liknande, man kanske som barn har blivit kränkt av en vuxen eller liknande, då man inte har haft möjlighet att sätta en gräns. Då skulle man ha behövt en annan vuxen som satte den gränsen åt en, en förälder som skyddade. Har man blivit kränkt på det viset så kan man behöva terapeutisk behandling. Men om det är så att man upplever att man blir kränkt väldigt ofta (av saker som folk säger el gör) kan det också ligga i ens egen person. Man kanske uppfattar att andra människors avsikter är onda fastän de inte är det, de kanske bara råkade säga eller göra något som inte var menat att såra. Då kan man behöva jobba med sig själv i stället.

12:42, 13 July 2013

Benjamin Thorén: Vi tar ytterligare en fråga till Jenny innan vi rundar av dagens chatt.

12:42, 13 July 2013

Undrande: En självklar fråga kanske, men vad ska vuxna göra om de märker av sånt här? Skolan till exempel. Man har ju hört talas om att skolan bara viftar bort mobbning och struntar i det. Hur känner du när du hör sånt?

Jenny Jägerfeld - leg. psykolog och författare: De vuxna behöver förstås gå in och markera att det här är inte okej. Om de vuxna i skolan skulle märka av Nimas och hans vänners situation skulle de behöva gå in mer aktivt och för det första försöka förstå vad det är som egentligen har hänt. Nima behöver kanske hjälp för att inte dras med Fredrik. Han försöker ju faktiskt att gå sin väg, att sköta sig, att gå hem direkt efter skolan etc, men lyckas inte stå emot Fredriks tjat. Om jag jobbade på den skolan skulle jag ha pratat med både Fredrik och Nima separat och så även med Carla. Och sen skulle jag även ha pratat med dem tillsammans. Och då fastställa vad som har hänt och hur vi nu går vidare baserat på vad alla vill. Där kan man hjälpa NIma att föra hans egen talan, att hjälpa honom att både känna efter och formulera vad han själv vill, vilket t ex kanske är att han inte eg vill hänga med Fredrik längre. Med Fredrik skulle man förstås behöva jobba med flera saker, att han röker på, att han slåss, att vända hans negativa ledaregenskaper till positiva. På de skolor där jag har jobbat tycker jag att man har tagit tag i mobbing på ett bra sätt. Men det krävs att det finns bra kommunikation mellan lärare och elevvårdsteam, att man vågar se problemen. Men på många skolor finns det ju inte ens någon fast kurator eller psykolog, vilket jag tycker är helt värdelöst. Problemen måste lösas tidigt, inte när det redan är uppenbar katastrof och man slutligen har beslutat sig för att "köpa in några kuratorstimmar".

12:51, 13 July 2013

Benjamin Thorén: Vi tackar Jenny Jägerfeld så jättemycket för alla intressanta, och användbara, svar på alla frågor. Missa inte att chatta i morgon också. Då kommer manusförfattaren Emma Broström hit. Hon har skrivit de fem följande avsnitten i serien som handlar om Maxime.

12:52, 13 July 2013

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".