Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
En radiodramaserie för unga i 15 delar. Programmet har slutat sända.

Jenny Jägerfeld svarade på lyssnarnas frågor

Publicerat måndag 12 augusti 2013 kl 16.34

I #Terapioffers historia om Pim har vi kommit fram till det sista avsnittet, om att ta ansvar för sin egen situation och att ta ansvar för sitt eget beteende.

Psykologen och manusförfattaren Jenny Jägerfeld var här och chattade med lyssnarna. Här har du alla frågor och svar:

Benjamin Thorén: Direkt efter #Terapioffer chattar vi med psykologen och manusförfattaren Jenny Jägerfeld. Hon är på plats och är beredd på era frågor!

12:03, 17 August 2013

Jenny Jägerfeld: Välkomna att skicka era frågor till mig!

12:04, 17 August 2013

Pelle: Kan du berätta lite om hur du tänkte när du skrev om Pim. Du är ju psykolog. Är det här ett autentiskt fall eller är det så att det ofta ser ut så här, alltså att det är vanligt med tonårsfrustration.

Jenny Jägerfeld: Hej!

Nej, det är inget autentiskt fall. Jag skulle inte kunna skriva om de personer som kommer till mig på grund av tystnadsplikten. Jag ville välja att skriva om en person som egentligen inte hade något familjetrauma, men som ändå var olycklig. Det är ganska vanligt att tonåringar mår rätt rejält dåligt, utan att ha någon jättetydlig yttre faktor som förklarar detta.
Men i Pims fall är hon ju i o f sig väldigt bekymrad av miljöförstöring och hur människor kan vara så elaka mot varandra och egoistiska ibland och bara bry sig om ytliga saker (vilket är något jag själv försöker hitta ett sätt att förhålla mig till). Vad kan man göra och påverka och vad är svårare att påverka och hur kan man då förhålla sig till detta utan att må för dåligt? (Barn som far illa till exempel).
Jag tror att tonårsfrustration är vanlig, men den tar sig olika uttryck. Pim är mest arg utåt, men under ilskan finns en sorg och ensmahet.

12:14, 17 August 2013

pim: Har du själv varit som Pim?

Jenny Jägerfeld: Hm, rolig fråga! Jag har nog mer varit "the happy clown" i mina tonår. Även om saker och ting inte alltid var så bra så hade jag en rätt skämtsam tramsig yta. Men jag har tillgång till min ilska, så på så vis är vi lika, även om det är sällan jag blir lika arg som hon. Och så är vi nog båda lika oroade för miljöförstöring, eller andra sådana globala hot.

12:17, 17 August 2013

Nina: Men går inte vanliga tonårsproblem faktiskt över av sig själv? Hör inte vissa saker till åldern?

Jenny Jägerfeld: Jo, absolut. Många problem går över av sig själva och behöver inte vara särskilt stora bekymmer om man ser det på sikt. Men det kan ändå vara extremt jobbigt när man mår så där dåligt, när man är mitt i det. Alla som mår dåligt behöver verkligen inte gå i terapi eller få sådan hjälp utifrån.

Men om man känner att man har fastnat i något som man inte kommer vidare ifrån, en sorg, eller en ilska som bara förstör för en eller liknande, kan det kanske vara bra att få hjälp med att komma vidare. Jag jobbar för att det inte ska vara så big deal att gå till en psykolog. Man måste inte gå jättemånga år i terapi, men på samma sätt som man går till doktorn när man undrar om något fysiskt (kan ju även vara små undringar) så kan man kanske gå till en psykolog om man undrar över något som har med ens tankar, känslor eller med existentiella frågor att göra. Jag tänker att man också kan komma till en psykolog på konsultation, några gånger så där om det är något man funderar över, även om man inte mår superdåligt.

12:21, 17 August 2013

Otålig: Hej. Jag har alltid haft lätt för att bli sur på min mamma. Det är som jag är extra otålig med henne. Annars har jag en lång stubin. Det var mycket värre när jag var tonåring men det finns kvar fortfarande långt efteråt. Det har aldrig varit stora konflikter eller så, mest småirriterat (från min sida). Jag gillar inte mig själv när jag är stingslig.

Jenny Jägerfeld: Hej Otålig! Jag förstår. Ibland kan man tänka att det är den personen man är närmast som man har lättast att bli arg på. Dels förstås för att man känner varandra så väl, men dels för att man också kan tänka att personen "håller" för det. En person som man har en mer osäker, lite svajig relation till kanske man inte vågar bli lika irriterad på, för man är rädd att relationen inte ska tåla detta. Därför har nog många mammor fått bära mycket ilska.

Men det kan ju vara bra att fundera över vad du irriterar dig på, är det något särskilt hon gör eller säger, är det en attityd hon har mot dig eller liknande, eller är det saker som inte ens skulle irritera dig om det var någon annan som gjorde?
Ibland kan den där yttre irritationen stå för något annan, någon annan underliggande konflikt som handlar om något annat, t ex säg en mamma som vill kontrollera sitt barn lite, hur man ska göra eller säga etc. Då kanske de synliga konflikterna hela tiden handlar om småsaker som berör detta, typ "du ska alltid säga si eller så", men egentligen kanske man borde ta upp det underliggande, just detta att man inte gillar att ens mamma fortfarande lägger sig i. Men nu vet jag ju inte alls om det är så med din mamma! Men försök att analysera vad det är som du går igång på! Du kan ju också säga till din mamma att du inte vet varför, men att du ibland är extra otålig med henne, bara en sådan mening kan öppna upp en bra dialog. Lycka till!

12:26, 17 August 2013

Matteus: Alla tre historierna i den här serien har ju slutat lyckligt, om man säger så. Och på bara fem sessioner. Brukar det sluta "lyckligt" och hur lång tid tar det normalt. På film verkar det vara nåt man gör hela livet, fast det kanske bara är i USA.

Jenny Jägerfeld: Hej Matteus! Ja, det var ju också dramaturgiskt nödvändigt, det var liksom fem avsnitt x 3 som var beställda. Så blir det ju på film också, till del tillrättalagt.

Jag tycker att de här tre terapierna är trovärdiga, ur psykologisk synvinkel. Men visst har du rätt i att det går ovanligt snabbt. Jag tänker att man absolut kan få till sådana här terapier fast då skulle det ta mycket längre tid. Fast det är inte heller säkert! Ibland, om man träffar rätt, kan några få gånger förändra en människas liv.
Alla terapier blir ju förstås inte lyckade. Det beror både på klientens förväntningar, hur rimliga de är (det kan var bra att prata om), men hur väl teraputen lyckas förstå och hjälpa. Ibland funkar det inte helt enkelt. det vanligaste med en "misslyckad" terapi är inte att folk mår sämre, utan att de inte tycker att det händer tillräckligt mycket, tillräckligt fort och därför slutar.
En bra sak att göra som klient är att vara ärlig med sin terapeut, att våga säga när man inte tycker saker stämmer, när man tycker att terapeuten säger något märkligt eller reagerar på ett sätt man inte tycker om el vad det nu kan vara. Det kan komma väldigt spännande diskussioner och insikter ur sådant. Och terapeuten kan ta det, jag lovar.

12:32, 17 August 2013

Andy: Kommer Terapioffer tillbaka?

Jenny Jägerfeld: Inget som jag vet! Men just de här avsnitten finns ju kvar på sr:s hemsida. Men jag är helt game på att skriva nya om någon skulle fråga mig :)

Om du gillade terapioffer så kan jag också rekommendera In treatment, som är terapi fast som tv-serie, mkt bra och trovärdig (men precis som i Matteus fråga nedan) så går det ju också kanske snabbare i processen där än vad det gör i en vanlig terapi.

12:34, 17 August 2013

pk: jag fattar inte hur du orkar lyssna på alla krisiga människor hela dagarna. Blir man inte knäpp själv?? :-)

Jenny Jägerfeld: Jag var nog lite halvknäpp redan innan... Nej, men skämt åsido, nu jobbar ju jag inte heltid som psykolog utan skriver också, men jag kanske har tio klienter i veckan. Och det är klart att det är jobbigt att höra att folk mår dåligt, för man engegerar sig i dem och bryr sig om dem, men samtidigt gör man det på ett annat sätt än om det vore, typ ens mamma. dessutom är det ju ett gemensamt arbete, där vi försöker förstå vad klienten behöver i sitt liv för att må bättre, givet vilket problem man har.

Jag tycker faktiskt att det är ett av de absolut intressantaste jobben i världen! Och alla krisar ju itne samtidigt, en del samtal börjar ju snarare med: Idag har jag haft en jättebra vecka och jag är stolt över mig själv för att jag till sist satte en gräns för min vän som alltid utnyttjar mig eller vad det nu kan vara.

12:38, 17 August 2013

undrar: Jag tycker nästan att ungdomarna serien igenom har varit vuxnare än de vuxna. De har resonerat ganska sansat om sina problem medan föräldrarna har varit hysteriska. Kan det vara så eller är det en liten "miss" hos er manusförfattare? :-)

Jenny Jägerfeld: He he, bra fråga! Nu vet jag ju inte hur de andra manusförfattarna Hassan och Emma tänker. Men jag tänker i alla fall att det dels handlar om att man vill vara på ungdomens sida. Man vill själv vara det som författare, och man vill inte att lyssnaren ska tänka: Men hon verkar ju helt dum i huvudet, för då bryr man sig kanske inte om huvudpersonen, hennes/hans öden engagerar inte lika mycket. Sen tänker jag också att de vuxnas approach är utifrån barnets perspektiv, det är detta som Pim t ex ser hos sin pappa, han har andra sidor också, men det är detta hon väljer att berätta.

I Pims fall tänker jag att hennes föräldrar bryr sig jättemycket om henne, men hennes pappas problem är att han inte vet hur han ska hantera henne, han är eg jätteorolig för henne, men det resulterar i att han istället blir arg. Det är hans sätt för oron att komma ut, den kommer ut i form av ilska.
Ibland är det ju verkligen så också att ungdomar är extreeemt kloka att man känner att de ser livet klarare än sina föräldrar.
Men du kanske har rätt, jag ska tänka lite mer på det till nästa gång :)

12:43, 17 August 2013

Benjamin Thorén: Och med den frågan tackar vi Jenny för alla svar i chattarna under sommaren här på #Terapioffer. Du kan lyssna på alla 15 avsnitt här på sidan eller i appen SR Play. Tack så mycket för alla frågor. Vi hörs!

12:43, 17 August 2013

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".