Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Konserthuschef Helena Wessman bloggar om sitt arbete med Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiokören...

Premiär för violakonsert, pris till Radiokören och debatter med många paralleller

Publicerat söndag 29 november 2015 kl 18.07

Premiär för ett både spektakulärt och gripande verk som ställde höga krav på solist och orkester samt repetitioner för lika nyskriven musik för kör och orkester. Under veckan har samtidsmusiken fått stort utrymme i Berwaldhallens verksamhet. Dessutom har Radiokören och Peter Dijkstra tilldelats utmärkelsen Edison Klassiek 2015. Själv har jag deltagit i en chefskonferens och slagits av likheterna mellan den pågående mediedebatten och diskussionerna inom svenskt musikliv.

Bland de nyskrivna verk Sveriges Radios Symfoniorkester presenterar innevarande säsong finns beställningar av fyra tonsättare som räknas bland de främsta i världen: Kaija Saariaho, Esa-Pekka Salonen, Magnus Lindberg och Jörg Widmann.  

Esa-Pekka Salonens Karawane framfördes under Östersjöfestivalen i augusti. Magnus Lindbergs Violinkonsert och orkesterstycket Ciel d'hiver av Kaija Saariaho får vi höra efter nyår. Jörg Widmanns Violakonsert fick sin premiär den här veckan. 

Violakonserten av Jörg Widmann är en så kallad sambeställning, vilket betyder att Sveriges Radios Symfoniorkester gått samman med med Orchestre de Paris och Bayerska Radions Symfoniorkester. Sambeställningar blir allt vanligare och motiveras av att verket får flera framföranden direkt och av att orkestrarna kan dela på tonsättararvodet, ofta en stor summa pengar eftersom omfattande verk tar många månader att skriva. 

Veckans solist, den franske violasten Antoine Tamestit, tog själv initiativ till beställningen. Han berättar att det började för sju år sedan med två handskrivna brev. Ett till Jörg Widmann och ett till  Radiosymfonikernas chefsdirigent Daniel Harding. Widmann och Harding kände varandra väl sedan tidigare och hade samarbetat med Tamestit var för sig. Responsen på Tamestits brev blev ett rungande "Ja". 

Inblandat i tillblivelsen var också det engelska musikförlaget Schott. Vid beställningar är det oftast tonsättarens förlag som är avtalspart med involverade orkestrar och framförallt är det musikförlaget som ser till att spelbara noter kommer fram i tid.  

I det här fallet blev Jörg Widmann klar med sitt verk bara någon dag före den första repetitionen i Paris, så trycksvärtan hade knappt torkat då musikerna äntligen fick noterna i sin hand. Urpremiären gavs av Orchestre de Paris med chefsdirigent Paavo Järvi den 28 oktober. 

Våra musiker fick mer tid att förbereda sig och gjorde det väl. Daniel Harding säger att han som dirigent normalt får lägga mycket tid på att bena ut de specialtekniker som kan krävas i ett nyskrivet verk. "Men när vi kom till första repetitionen i måndags hade de redan allt klart för sig", säger han. "De är oerhört skickliga, våra musiker!" 

Och det kan vi ju lätt skriva under på, alla vi som hörde den svenska premiären vid torsdagens och fredagens konserter. Jörg Widmanns Violakonsert är ett både spektakulärt och gripande verk som ställer höga krav på solist och orkester. Antoine Tamestit, Sveriges Radios Symfoniorkester och Daniel Harding gjorde det full rättvisa.  

Sin tyska premiär får violakonserten i mars 2016, då med Bayerska Radions Symfoniorkester. Antoine Tamestit är förstås solist även då. Daniel Harding dirigerar. 

På veckans program i Berwaldhallen stod också Gustav Mahlers nionde symfoni. Ett stort verk, som i ljuset av Widmanns musik framträdde i all sin modernitet. Även här fick Harding och våra musiker visa sin fulla kapacitet och efteråt visste publikens jubel inga gränser. 

Även Radiokören har ägnat veckan åt helt ny musik. Den 3 och 5 december medverkar kören i Svenska Kammarorkesterns nyinvigning av Örebro konserthus. På programmet står bland annat kammarorkesterns beställningsverk Vinden som ingenting minns av den svenska tonsättaren Victoria Borisova Ollas och det har Radiokören repeterat nu i veckan. 

Under veckan har Radiokören och chefsdirigent Peter Dijkstra också tilldelats utmärkelsen Edison Klassiek 2015 för cd:n Brahms – Mass & Motets. Edison Klassiek är ett av världens äldsta musikpriser. Utmärkelsen delades ut till Peter Dijkstra och Radiokören i Utrecht, Nederländerna fredagen den 27 november. 

För egen del har jag ägnat två av veckans dagar åt en planeringskonferens med Sveriges Radios alla chefer. Vi diskuterade bland annat den pågående debatten om public service och jag slogs av de stora likheterna med den ständigt pågående polemiken inom svenskt musikliv. 

Musiklivsdebatten har pågått åtminstone sedan 1988, då länsmusiken bildades genom att statliga Regionmusiken fördes över till landstingen tillsammans med Rikskonserters regionala kontor. Utfästelser gjordes om kostnadsneutralitet för landstingen, men eftersom uppräkningen av de statliga anslagen redan då var lägre än kostnadsökningarna fick de regionala huvudmännen snart skjuta till nya medel. 

I mitten av 1990-talet konstaterade en statlig kulturutredning att länsmusiken var alltför bunden till sina egna musiker. "Frilansmusikerna stångar sin pannor blodiga mot länsmusikens stängda dörr", sade kulturministern och satte press på organisationerna att skapa större rörlighet i sina budgetar.  

Länsmusikensembler lades ned på löpande band och på de flesta håll gick länsmusiken från att vara producerande till att förmedla konserter i nära samverkan med fria grupper, kommuner och fristående konsertarrangörer. 

I takt med att det regionala musiklivet alltmer decentraliserades växte kritiken mot framförallt Rikskonserter, men också mot orkester- och operainstitutionerna. Varför binda så många miljoner i centraliserad musikproduktion när de regionala musikinstitutionerna kunde åstadkomma mer till samma kostnad?  

Företrädare för det fria musiklivet (frilansande grupper och musiker) tog kritiken ytterligare ett steg och menade att alla offentliga musikmiljoner - inte enbart orkester- och operainstitutionernas, utan också länsmusikens - borde utges som direkt stöd till frilansande grupper och fristående konsertarrangörer. Man menade då och hävdar alltjämt att en "marknad" utan institutioner och mellanhänder skulle öka musikutbudet väsentligt. 

Landstingen, som genom statsanslagens urholkning fått ta en allt större del av kostnaden för både länsmusiken och institutionerna, menade å sin sida att när nu kostnaderna decentraliserats borde detsamma gälla för beslutsmakten. Ge oss de statliga medlen i en påse, så skapar vi själva det kulturliv som bäst passar vår region. 

Kritiken gick hem. Efter nästa kulturutredning, som presenterades 2009, lades Rikskonserter ned och försöken med "kulturpåsar" som genomförts i Skåne och Västra Götaland stadfästes i kultursamverkansmodellen. Musikplattformen ersatte Rikskonserter och de medel som frigjordes delas nu ut som projektstöd direkt till det fria musiklivet.  

Således har musiklivet reformerats ungefär på det sätt som de kommersiella medierna menar skulle rädda den krisande mediamarknaden: Public service bör begränsas och statens samtliga mediemiljarder komma hela marknaden till godo.  

Eller som det senast uttrycktes: Om public service-uppdraget fördelas på fler aktörer får vi mer kvalitetsjournalistik till samma kostnader.  

Men hur blev det med musiklivet, fick vi mer musik för pengarna? Nja, snarare kris på alla håll och kanter.  

Länsmusikreformen fick avsedd effekt på så vis att utbudet i regionerna verkligen breddades, inte minst genremässigt, och konserterna blev verkligen fler.

När Rikskonserter lades ned fanns en förväntan att landets länsmusikorganisationer gemensamt skulle ta ansvar för den nationella samordningen i en rad frågor. I några fall har det blivit så, även om startsträckan var lång, men på vissa områden har den nationella samordningen helt fallit bort. 

Länsmusikreformen innebar också att möjligheten att försörja sig som professionell musiker utanför storstäderna minskade drastiskt. Anställningarna inom länsmusiken har försvunnit nästan helt och frilansgrupper måste ha hela landet som arbetsfält för att klara sig. Dessutom bygger länsmusikens kostnadseffektivitet på att frilansmusikerna får konsertarvoden och inte som institutionsmusikerna betalt också för sitt instuderingsarbete. 

Orkester- och operainstitutionerna finns kvar, men hamnar regelbundet på ruinens brant då anslagsuppräkningarna regelmässigt är mindre än kostnadsökningarna.  

Eftersom institutionskriser tar sig mycket konkreta uttryck - hot om uppsägning av musiker och administratörer - blir orkester- och operainstitutionerna lika regelbundet räddade av sina huvudmän. Det sticker förstås i ögonen på länsmusiken och det fria musiklivet som krisar på ett mer lågmält sätt: Färre produktioner, minskat arrangörsstöd och så småningom färre frilansmusiker. På senare år har många frilansmusiker tvingats lämna yrket. 

Politiskt har staten inte enbart släppt iväg beslutsmakten till regionerna, den har närmast abdikerat från kulturpolitiken. Inga nya medel har tillförts kultursamverkansmodellen och när skuldtyngda landsting sparar på kulturen tiger staten. Vi såg det när Västerås Sinfonietta hotades av nedläggning och vi ser det nu då Landstinget Dalarna aviserat en kraftig minskning av sin kulturbudget. 

Jag är kanske naiv, men tror att musiklivet hade varit i ett annat läge om vi hanterat debatten om resurserna på ett annorlunda sätt, om vi istället för att hävda rätten till varandras pengar hade lyft fram helheten och gemensamt pekat ur de områden som behövde stärkas med nya medel. 

Musiklivet är, precis som mediemarknaden, ett ekosystem där alla delarna är lika viktiga. Vi behöver orkester- och operainstitutioner som kan stå för kontinuitet och högkvalitativ produktion. Institutioner som har muskler att genomföra storskaliga projekt och som med sin verksamhet skapar arbetstillfällen för frilansande musiker. 

Vi behöver starka länsmusikorganisationer som kan förse även vårt rikes minsta orter med professionellt framförd musik på hög nivå. Länsmusikorganisationer som stöttar och utvecklar arrangörsledet och som puffar på och samverkar med det lokala musiklivet. 

Vi behöver frilansande musiker och grupper som utmanar och utvecklar musiklivet både i egna projekt och som en del av institutionerna verksamhet. Vi behöver en stark musikverksamhet i kyrkorna, ett omfattande amatörmusikliv och vi behöver ett heltäckande utbildningssystem. 

Om vi erkänner vårt ömsesidiga beroende kan vi ta oss an den verkliga utmaningen, att det kommersiella musikutbudet saluförs med en sådan kraft att den musik vi skapar riskerar att trängas undan.

Trots att vi har en stor och hängiven publik minskar allmänhetens kunskap om det ickekommersiella musikutbudet och därmed minskar också det politiska trycket att satsa offentliga medel på våra verksamheter. 

Parallellerna i den pågående mediedebatten är många. Precis som på musikområdet utmålas de stora institutionerna - public servicebolagen - som bovarna när faran egentligen finns på annat håll: Ändrade medievanor hos konsumenterna, svårigheter att ta betalt för digitala tjänster och globala bolag som lägger under sig den svenska annonsmarknaden.  

Och precis som på musikområdet ger den interna mediedebatten politikerna förevändning att bortse från att ett för demokratin avgörande område måste tillföras nya medel. 

Helena Wessman, den 29 november 2015. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".