Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Konserthuschef Helena Wessman bloggar om sitt arbete med Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiokören...

Ambassadör för svenskt musikliv

Publicerat lördag 30 april 2016 kl 14.40

Under sin sjutton dagar långa turné framträder Sveriges Radios Symfoniorkester i prestigefyllda konsertserier och högprofilerade konserthus i tre länder. Våra konserter har genomgående varit välbesökta och mottagandet enastående positivt. Ikväll framträder orkestern i Perugia och på måndag avslutas turnén i Ljubljana. Jag är mycket stolt över Radiosymfonikernas framgångar. 

Oj, så de spelar, våra musiker! En riktigt glädjefest fick vi uppleva i torsdags då Radiosymfonikerna som första svenska orkester framträdde i anrika och andlöst vackra Teatro La Fenice i Venedig.   

La Fenice-teatern i Venedig är en av den klassiska musikens förnämsta spelplatser. Andra är Concertgebouw i Amsterdam, Berlin Philharmonie, La Scala i Milano och Musikverein i Wien. Där har Sveriges Radios Symfoniorkester också framträtt. 

Men i torsdags var det La Fenice som gällde, Venedigs operahus som rent bokstavligt symboliserar operakonstens förmåga att gång efter annan resa sig ur askan.  

La Fenice, Fenix, blev namnet på den teater som 1792 ersatte det äldre operahus som brunnit ned knappt tjugo år tidigare. La Fenice har i sin tur ödelagts två gånger, 1836 och 1996, och snabbt byggts upp igen. Dagens La Fenice är en exakt kopia av föregångaren och invigdes 2004. 

Torsdagens konsert var den nionde under Sveriges Radios Symfoniorkesters långa turné i Spanien, Italien och Slovenien och trots många dagar på resa toppade orkestern formen och spelade så att den överdådiga guldornamentiken glödde. Lika inspirerade var violinsolisten Veronika Eberle och chefsdirigent Daniel Harding. Efteråt ville publiken aldrig sluta applådera. 

Nu har vi i buss tagit oss till bergsstaden Perugia, en resa på knappt sex timmar genom italiensk sommargrönska. Det är försommar. Kylslaget på nätterna, men solen värmer. Det gör den inte varje dag. Även här är vädret instabilt, tröstar vi våra anhöriga som rapporterar om snö och hagel hemmavid. 

Till Italien kom vi från spanska Alicante i måndags. Första stopp var Turin och den gamla Fiat-fabriken Lingotto som idag rymmer konsertsalar, kongressanläggning, en väldig shoppinggalleria och ett stort hotell. 

Lingotto invigdes 1923 och rönte stort erkännande för den moderna logistiken där råmaterialet togs in i bottenvåningen och bilarna byggdes på ett löpande band som skruvade sig upp genom byggnaden. På taket låg testbanan där de färdiga bilarna provkördes innan försäljning.  

Såväl testbanan som ramperna genom huset är bevarade och vi var många som passade på att ta en joggingtur på taket. Lingotto-fabriken var i bruk till 1982. 

Efter det moderna konserthuset i Turin följde Pavias fina 1700-talsteater och i torsdags spelade vi som sagt i Venedig. 

Att konsertsalarna skiljer sig åt hör till turnélivets utmaningar. Orkesterdukningen tar olika form beroende på om scenen är bred eller djup och ibland måste musikerna tränga ihop sig på en alldeles för liten yta.  

Också akustiken ställer krav på snabb anpassning, både vad gäller spelstil och balansen mellan sektionerna. Hur pass väl musikerna hör varandra påverkar givetvis också sättet att musicera. 

Just för att salarna varierar så mycket förbereds varje konsert med en repetition. Timmarna innan dess har chaufförerna och scenteknikerna burit in och dukat upp vår dyrbara last av instrument, tillbehör och konsertkläder. Cirka fem ton har vi med oss. 

Under uppdukningen har producenten och musikteknikern preparerat för den radioinspelning som alltid görs. Kontrollrummet placerar de varhelst det är möjligt, i skrubbar, under trappor eller som i Venedig mitt i scenografin för en operaföreställning. 

När allt är klart får musikerna tillgång till scenrummet och sina instrument. Inte många har möjlighet att bära dem med sig, utan får nöja sig med den korta övningstid som ges mellan uppdukningen och repetitionen.  

Efter två veckor på turné har vi ännu några dagar kvar. Återstående konserter ges i Perugia ikväll och på måndag i Ljubljana, dit vi tar oss med en heldags bussresa imorgon. Hem reser vi med flyg den 3 maj. 

Vid det laget har Sveriges Radios Symfoniorkester framträtt i prestigefyllda konsertserier och högprofilerade konserthus i tre länder. I Spanien och Italien är orkestern sedan många år en återkommande gäst. Till Slovenien kommer vi nu för första gången. 

Två solister har vi haft med oss. Portugisiska pianisten Maria João Pires, vilken är starkt efterfrågad i hela världen och den betydligt yngre tyska violinisten Veronika Eberle, som under turnén röner stora framgångar på flera för henne nya scener. 

Radiosymfonikernas chefsdirigent Daniel Harding är sedan länge väl etablerad i de länder vi besöker, vilket ju både öppnar dörrar för orkestern och drar en stor och engagerad publik. Våra konserter har genomgående varit välbesökta och mottagandet enastående positivt. 

Att också Sveriges Radios Symfoniorkester har ett mycket starkt internationellt renommé märks inte minst på att vi åter kan göra en så omfattande turné ihop med Daniel Harding. Såväl den spanska som den italienska turnéagenturen har återinbjudit oss och har redan konkreta planer för kommande turnéer. 

Jag är mycket stolt över orkesterns framgångar. Sveriges Radios Symfoniorkester är med sin höga kvalitet en ambassadör av betydelse såväl för Sveriges Radio, som för det svenska musiklivet i stort. 

Helena Wessman, den 30 april 2016. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".