Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Konserthuschef Helena Wessman bloggar om sitt arbete med Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiokören...

Offentligt finansierad konst en del av välfärden

Publicerat söndag 22 maj 2016 kl 12.34

Konsertsäsongen lider mot sitt slut och tempot drivs upp. Ett besök hos Orchestre de Paris följdes av en konsert med Sveriges Radios Symfoniorkester. Radiokörens singalong med unga korister missade jag tyvärr. Trädgården växer så det knakar och det har redan blivit söndag. Jag grunnar på vad som kan ses som en nödvändig anpassning av musiklivet till moderna förhållanden. Min ståndpunkt är att den musikaliska infrastrukturen absolut ska bevaras.

När värmen nu äntligen kommit tillbaka har naturen satt fart på ett chockerande vis. Rosorna som jag klippte förra veckan har decimeterlånga skott och vår lilla gräsmatta behöver redan ansas en andra gång.  

Samma överväldigande växtkraft råder på jobbet. Det händer så mycket att jag har svårt att hinna med. Mejlboxen svämmar över och "i sista momangen" gäller för det mesta jag ska få ur händerna. I möteskalendern finns inte minsta lilla glipa. 

Brådskan är normal och förväntad. Tempot går alltid upp i slutet av säsongen. Och dit har vi kommit. Sveriges Radios Symfoniorkester ger sina sista konserter på torsdag och lördag. Radiokören gör detsamma på fredag. Därefter återstår några skiv- och TV-inspelningar innan våra sångare och musiker går på sommarledighet. 

Administrationen kommer att fortsätta i ytterligare några veckor och börjar sedan troppa av. Men att lugnet lägger sig i kontorsvillan betyder inte att all verksamhet stannar av. Under sommaren ska Berwaldhallens entré och biljettkontor byggas om.  

Den vecka som nu nått fram till söndag präglades för min del av en resa till Paris för en konsert med Orchestre de Paris, den orkester med vilken vi från i höst ska tävla om Daniel Hardings gunst. Fast så mycket tävlan blir det nog inte. Snarare samverkan. 

Till Paris reste jag ihop med Radiosymfonikernas program- och planeringschef Hanns Rodell. Konserten vi hörde var Daniel Hardings första med Orchestre de Paris sedan han utsetts till dess nye chefsdirigent. Under eftermiddagen hade vi möten med Hardings agent Sue Spence och chefen för Orchestre de Paris, Bruno Hamard. 

Hemvist för Orchestre de Paris är det nybyggda konserthuset Philharmonie de Paris med 2.400 platser. Invigningen skedde i januari 2015 under protest från arkitekten Jean Nouvel, som var vred både för att stora besparingar gjordes i byggnationens slutskede och för att öppningen skedde innan konserthuset var helt klart.  

Medan Harding arbetade med vår franska systerorkester mötte Sveriges Radios Symfoniorkester för tredje gången den blott 22-årige dirigenten Ilyas Rivas. På programmet stod "Quiet arches, Pulsating surfaces" av den svenske tonsättaren Daniel Fjellström samt Sergej Rachmanninovs första symfoni. 

Att jag hann hem till torsdagens konsert var ren tur. Min flight lyckades på något vis passera både en flygledarstrejk i Paris och det datorhaveri som stängde svenskt luftrum under eftermiddagen.  

Radiokörens konsert igår kväll kunde jag av privata skäl inte höra. På scen med Radiokören stod Sveriges Ungdomskör och musiker från Kungliga Musikhögskolan. I salongen en mängd unga körsångare, som under eftermiddagen studerat in avsnitt ur Carmina Burana av Carl Orff tillsammans med den förstnämnda konstellationen. Dirigenter var Mikael Wedar och Cecilia Martin Löf. 

De besparingsvindar som har lett till en minskning av tjänsterna för Västerås Sinfonietta, blåser också på andra håll. Göteborg Wind Orchestra, en av vårt lands blott fem professionella blåsorkestrar, är åter satt under lupp och i Norge har flera blåsorkestrar lagts ned. På EU-nivå har man beslutat att inte längre finansiera sin ungdomsorkester, European Union Youth Orchestra.  

Huruvida besparingarna kan ses som en nödvändig anpassning av musiklivet till moderna förhållanden är en ideologisk fråga. Jag hör till dem som anser att den musikaliska infrastrukturen absolut ska bevaras och att de nya uttryck som växer fram ska ges utrymme att komplettera de fasta ensemblerna, istället för att tränga undan dem. 

I diskussioner om kultursamverkansmodellen uttrycks ofta förvåning och besvikelse över att regionerna, som enligt modellen fritt förfogar över de statliga medel de tilldelas, inte har genomfört några större förändringar. Med förändring och utveckling menas då ofta att omfördela medel från institutionerna till det fria kulturlivet.  

Jag hörde senast ett sådant resonemang under Svensk Scenkonsts branschdagar och det skaver. Att det skattefinansierade kulturutbudet ska breddas är jag den första att bejaka, men jag kan inte begripa varför det nödvändigtvis måste ske på bekostnad av institutionerna. Resurserna är begränsade, jag vet, men det handlar också om en hållning där institutionerna och de fasta ensemblerna anses vara till hinder för förnyelse.  

Man väljer då att bortse från det utvecklingsarbete som sker inom institutionerna och att institutionerna genom sin storlek och väloljade projektmaskineri är draglok för omkringliggande kulturliv. 

Se till exempel på Göteborgs Symfonikers kraftfulla barn- och ungdomsverksamhet, Kungliga Filharmoniskas systematiska arbete med att öppna Stockholms Konserthus för nya uttryck och ny publik, Helsingborgs Symfoniorkesters mångåriga arbete med att förnya och bredda repertoaren och Västerås Sinfoniettas samarbete med svenska tonsättare. Liknande saker sker hela tiden och överallt i vårt land. 

Bland musiklivets institutioner räknar jag givetvis också länsmusiken, som är motor både i arbetet med att öppna för nya genrer och att upprätthålla och utveckla det arrangörsnät som är en förutsättning för det fria musiklivets utbredning över landet. 

Svenskt musikliv har en stark infrastruktur och jag menar att man ska akta sig för att önska förändring för förändringens skull. Institutionerna ska givetvis debatteras och kritiseras, men de ska också ges erkänsla som den stabila och pådrivande kraft de är. 

Men vad med de begränsande resurserna? Måste inte kulturlivet rätta mun efter matsäck?  

Nej, det tycker jag inte. I skarpt läge måste påtvingade besparingar givetvis genomföras, men vi måste från kulturlivets håll ständigt driva på det politiska samtalet och hävda offentligt finansierad konst som en oundgänglig del av välfärden. Kulturlivets dilemman bör vara del av en större diskussion om vilken välfärd vi vill ha och hur den ska finansieras. 

För att tala med en tidigare västmanländsk landstingspolitiker kan vi inte lägga alla resurser på att bota de som blivit sjuka, vi måste också med skattemedel tillhandahålla sådant som bidrar till att hålla oss friska. 

Helena Wessman, den 22 maj 2016.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".