Swärd karvar fram perfektion

Lo är liten i en omfångsrik familj. Förutom pappan och mamman så bor också farfar, farmor, farbröder och fastrar, morfar, mormor, morbröder och mostrar i ett stort skånskt, lätt bedagat hus. Ett hus på undantag i utkanten av en liten ort.

Det är 70-tal och Lo är liten men blir vän med Lukas som är stor. Flera år äldre, osäkrare, farligare. Hans pappa kommer från Ungern men Lukas talar inte ungerska, och språkförbistringarna syns som onda blåmärken på rygg och armar. Lo tröstar. Han lär henne simma. Hon växer. Han med om än mer påtagligt.

Ingen vill att de ska ses, ingen förstår att de kan vara vänner, ingen tror annat än att Han vill göra dumt med Henne. Men de håller fast vid varandra. Krampaktigt. Oförklarligt. Som i mammans favoritfilm - Till sista andetaget.

Anne Swärd är en författare som karvar fram språklig perfektion - varje omkväde, varje andetag sitter - miljöer och personer växer och djupnar allt eftersom. Och hennes plats bland samtidens berättare är allt mer självklar - hon matchar gott Sara Stridsbergs energiska grävande i känslosvall och minnesbilder, hon har Per Hagmans flyhänthet i att berätta om den stora berusande världen, hennes figurer skakar självklart hand med både Sara Villius envetna, sexuellt utforskande flickor och Mirja Unges lyhörda ensamvargar.

Historien om Lo och Lukas uppväxt lite i skymundan går på tvärs mot det självklara. Den vandrar drömskt i dagar i stickiga snår och berättar om möten i fuktiga och gistna gömslen med de vuxnas isiga ögon i ryggen. Än är det nu, än är det då, än fantasi, än verklighet.

Nej, handlingen låter sig inte riktigt återberättas och det är ett gott tecken. Den finns där, den är inte svår att följa, den är bara inte huvudsaken.

Elin Claeson, SR Kulturnytt
elin.claeson@sr.se