Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Rolig och allvarlig "Kärlek och politik"

Publicerat måndag 30 oktober 2006 kl 07.54

1784 har ”Kärlek och politik” (Kabale und Liebe) urpremiär på Nationalteatern i Mannheim, där pjäsens unge författare, den 24-årige Friedrich Schiller fått en fristad efter att i sin hemstat, hertigdömet Württenberg, ha belagts med skrivförbud.

Pjäsen, även känd under namnet ”Intriger och kärlek”, har spelats två gånger förut på Dramaten, 1833 och 1891 och nu i helgen var det dags igen, i regi av Hilda Hellwig. Maria Edström har sett ”Kärlek och politik”

Äpplen rullar och flugor surrar i Jan Lundblads vackra scenbild, rum och innergårdar i tidens karmosinröda färg. Naturen, drifterna och upproret pockar i denna romantikens era, där en borgarflicka och adelsman inte fick bli passionerat kära och där man skäller ”borgarslödder”, men observera, uppifrån och ner! En tid där ett gammalt ståndsamhälle börjar ätas inifrån som av masken i det ruttna äpplet och där det inte dröjer länge innan den franska adelns huvuden rullar.

Hilda Hellwig knyter dessutom denna ”Sturm und Drang”-period  till en upprorstid som ligger närmare vår, den på 60 och -70-talen. Claes Månssons Hovmarskalk von Kalb har utsvängda turkosa byxor och ser ut som någon från omslaget till Beatles Sergeant Pepperskiva. Jimi Hendrix dånar på bland krinoliner och fjäderpennor – och det funkar förvånansvärt effektivt. Såväl romantiken som -68 var, till skillnad från många andra revolter, ungdomsuppror.

Schiller ville också att borgarna skulle skildras på allvar och inte bara i komedins form, han ville skriva en borglig tragedi, och här på Dramatens Lilla scen så uppfylls delvis hans strävan. För i början är det riktigt kul, Björn Granaths pappa, hovmusikant Miller, orolig för sin dotter Louise framtid och Tomas Hanzons Wurm, premiärministerns sekreterare och olyckligt kär i Louise, båda är mycket roliga och gör det hela mer likt ett lyckat folklustspel. Men i takt med att de unga tu, Ellen Mattssons Louise och Danilo Bejaranos Ferdinand manipuleras och bedrages, inte minst av Tomas Ponténs premiärminister som sålt åtminstone delar av sin själ till djävulen, så griper pjäsens allvar tag i oss.

Skådespelarna är också i god mening mycket tydliga, vilar i replikerna och i dramats rytm. Och juvelen i kronan är Elin Klingas Lady Milford, den inte speciellt hederlige hertigens älskarinna, och som får ett, så ovanligt för hovdamer, politiskt uppvaknande. Politiken segrar dessvärre också över de unga, som inte kan se någon möjlighet för sin kärlek. Det tillstånd som Louise, drygt femtio år före Marx, skissar på, var ju bara en dröm: ”En gång mamma, när klassgränserna plånas ut – när alla hylsor och skal faller av oss – och människor blir bara människor..”

Med Hilda Hellwigs ”Kärlek och politik” sätter sig Schiller i tidsmaskinen tillbaka till framtiden!

                                                    Maria Edström

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".