Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Sumpiga stämningar i "Fågelskådaren"

Publicerat måndag 30 oktober 2006 kl 07.45

Idag utkommer debutromanen ”Fågelskådaren”. Den är skriven av Göran Moldén, född 1954, som efter att ha arbetat tjugo år på posten och sedan som lärare nu skrivit en berättelse om en mor och hennes märkligt brutale son och deras främlingskap inför varandra. ”Fågelskådaren” skildrar mörkret inom en människa, och Jenny Teleman läst den.

En familjetragedi är det, och höstgrå svensk deckare. Dessutom en inre livsmonolog från en sådan där medelålders, trött, lite opreciserat rasande kvinna, som just bytt från att leva för andra till att försöka leva själv. Och så är det en naturstudie, ägnad att undersöka den stickiga, svampiga konsistensen på en riktig svensk höstskog. Fast mest av allt är den nog en stillsam hyllning till sommarstugan. Den lilla, med buckliga tidningar på dass och skramlig spann i köket.

Inte helt lättplacerad är den i vilket fall Göran Moldéns debutroman, varför den nu skulle behöva hålla på och vara det. För i vilken låda ska man egentligen stoppa historien om några dagar på landet, mor och sons? Ett par kyliga, tomma dygn tillsammans efter fem år utan kontakt, i familjens stuga som snart ska säljas.

Därinne har kärleken liten chans mot besvikelsen och skammmen. Över sonen som blev så helt misslyckad. Denne intelligenta Stefan som gått med i fosterländska rörelsen, hyllar rasrensning och alltså lönat sin lärarinnemamma med att bli nazist. Utan minsta förklaring.

Det är sumpigt i Moldéns värld. Blött inne och unket ute. Normalitet upprätthålls genom ständiga håglösa projekt att koka lite kaffe, titta på lite fågel. Och undvika att tala om någonting. Inte om ryggradslöse far, inte om lillebror materialist, eller storebror fascist och inte om katastrofen, den som till slut förvandlar romanen ”Fågelskådaren” till nån form av krimnalberättelse, kanske.

Och det hela skulle kunna bli väl glåmigt om det inte vore för författarens sparsamma utbrott av förtjusande deprimerande metaforer mitt i all vardag. Som när mamma Ylva själv reducerar sig till, ”en rynkig skinnsäck full av inälvor och lös skit”. Och hennes enda slutsats om människan tillvaro blir, ”Folk krälade som bakterier över ytan på en mycket liten planet. Dom alstrade en sorts hårda bohålor omkring sig, ungefär som koralldjur och inne i hålorna bredde dom ut gråflammiga plastmattor.”

Det är inte precis roligt att vara kryp under Fågelskådarens blick, men den missar inte mycket. Ingenting faktiskt av stämningen i en sommarstuga fylld av en hel familjs mögliga spår.

                                                           Jenny Teleman

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".