Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Göthes uppstoppade hund som TV-serie

Publicerat måndag 30 oktober 2006 kl 08.54

En av Sveriges mest hyllade och mest spelade dramatiker är han, Staffan Göthe, född 1944, också verksam som skådepelare. Med början i kväll sänder nu Sveriges Televison en serie i tre delar baserad på hans kanske mest kända pjäs ”En uppstoppad hund”, skriven i mitten av 80-talet. Regissör är Kristina Humle, född 65, som förra året fick fin kritik för sin långfilm ”Krama mig”. Anneli Dufva har tittat på ”En uppstoppad hund” i TV-version.

Goodbajch. Det är okejch. Hon är nog den mest citerade rollgestalten av dem alla i Staffan Göthes stora teaterfamilj, nattbiträdet i En uppstoppad Hund. Hon är inneboende hos familjen Cervieng, med sonen Morgan och mamma Linnea, pappa Sture. I våningen ovanför bor familjen Ljungh. Och sen är det Lampa, adjunkt Bengt-Teddy Lampa. Han som skriver på en bok kallad poeter och mördare, som delar in världen i de som ger och de som tar, av livsluften.

Och den här pjäsen är så betydelsefull i svensk dramatik att den helt givet skulle finnas där på den kanonlista som aldrig gjorts. För den skildrar inte bara rörelsen från mindre stad mot storstad - Luleå till Stockholm, utan också förändringen inom staden från 50-tal till 80-tal. Det sprängs och rivs utanför, i slutscenen.

Den är viktig som pjästext för att Staffan Göthe som få kan teatern, älskar just det teatrala, det som ofta är på gränsen till för mycket, och därför i många stunder blir så stort som bara det som vågar någonsin kan bli.

I det teatrala, i känslan för rollgestalters entréer och sortier, i scenens förmåga till ett större uttryck än det realistiska, ligger å andra sidan en svårighet, så fort samma text ska överföras till ett annat medium. Så det var med viss bävan jag satte mig för att titta på filmregissören Kristina Humles version av ”En uppstoppad hund”. Men - jag hade inte behövt oroa mig. Humle försöker inte göra teater i tv - hon gör filmisk tv-teater istället. Texten liksom bäddas in i det tonfall som skapas av den grå-brun-blekblå färgskalan i scenografin, av Matti Byes klyftiga musik - med bara aningen av stumfilmstouche, av de rörliga bildernas bläddrande mellan ljus och dunkel. Replikerna behöver inte stå övergivna och sakna sin scen, de tas helt enkelt om hand - både av regissör och av hela skådepelarensemblen - alla en del i flödet.

Och sen är det ju själva historien… Den ömsinta, dråpligt sorgliga, med Morgan Cervieng som växer upp och blir vuxen, epilogen i ett 1983 som nu redan blivit ett avlägset då. Där är rollgestalter man tycker så mycket om, att de kan förändra ens liv. Livet, som, precis som i Strindbergs Drömspel, kommenteras med en återkommande fras. Hos Göthe är det mamma Linnea, som får yttra den. ”Det är så konstigt alltihop” säger hon.

”Det är så konstigt alltihop”… Men missa det inte, när nu SVT Drama än en gång verkligen visar vad de kan.

                                                              Anneli Dufva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".