Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Murakami går vilse på stranden

Publicerat onsdag 1 november 2006 kl 08.55

Haruki Murakami är ett namn som brykar dyka upp i spekulationerna kring Nobelpriset i litteratur. Han är född 1949 i Kyoto, har drivit jazzklubb, bott i USA i många år, men sedan nittiotalet tillbaka i Japan. Förra året översattes hans uppmärksammade rapportbok Underground - om saringasattacken i Tokyos tunnelbana, till svenska. Nu har hans stora roman Kafka på stranden kommit ut i översättning av Yukiko Duke-Bergman och Eiko Duke.
  Katarina Wikars har läst den.

Torktumla Kafka i samtiden tillsammans med en urbaniserad Kung Oidipusmyt, japanska skräckfilmer, ett par reklamikoner som går överstyr och några shintotempel och ut kommer en märklig skröna om en ensam femtonåring i Tokyo, som kallar sig Kafka och som rymmer hemifrån med sin internaliserade polare Kråkan.
  Sedan handlar vartannat kapitel i boken om Nakata, en åldring utan minnen som kan prata med katter och konsekvenserna av hans möte med en kylig konstnär som på ett plan är Kafkas pappa och på en annat whiskeymärket Johnny Walkers rödklädda galjonsfigur och som förutom att han är ond dessutom håller på att göra nån sorts existentiell flöjt av kattsjälar.
  Det blir en hel del döden-i-livet upplevelser och i Kafka på stranden är vi är alla en del av varandras drömmar. Vårt ansvar börjar i fantasin är en nyckelfras snodd från var det T S Elliot? Ett annat tema skulle kunna vara Coltranes musik i andeskogen, för där finns en upprepning som bryter sönder verkligheten, ett nytt pussel som bildar skeva mönster.
  Murakami skriver själv på baksidan om sin många gåtor utan lösningar och hur lösningarna ser olika ut för varje läsare, men på sidan 300 får jag nog av att författaren hela tiden måste peka på romanens komplexitet, trots att den egentligen är ganska lättläst. Med mycket dialog och bilder, lite som ett filmmanus.
  Kommer att tänka på David Cronenbergs tidiga filmer, som Videodrome. Där förklaringarna av vad det egentligen är som händer med personerna blir så krångliga att de till slut skymmer sikten för den eventuella handlingen. Men Murakami tar hela tiden nya tag, blandar antika myter med Pokemonkort, skvätter i ännu mer metafysiskt sex på olika tider men ändå samtidigt, skriver fram några döda soldater som vägvisare i Limboskogen och en ingångssten som ska tappa igen hålet till andevärlden, stannar upp och låter oss följa en lastbilschaffis på bildningsresa in i Beethovens musik innan han får tampas med en slemmig Alien.
  Boken fastnar i sin egen härva av dimensioner. Allt en är metafor, som Kafkas kompis, den tvekönade asexuelle bibliotekarien brukar utropa. Nu måste jag berätta att jag fullkomligt förtrollades av Murakamis nittiotalsroman The Wind-up Bird Cronicle. Om den arbetslösa mannen i botten av grannens brunn och hans märkliga övernaturliga möten och zenbuddistiska övningar med Tokyo som fond.
  I den romanen fanns partier som brände fast, i den boken ville jag stanna kvar och försöka bena ut vad som eventuellt pågick och vad det kunde betyda.
  En del av den intensiteten finns i Kafka på stranden, speciellt i början, barnen som faller i kollektiv koma under svamputflykten 1944. Men sen blir det för många makrillar och iglar som faller från himlen, för många metaforer som pekar och pekar på sig själva.

Katarina Wikars

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".