Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Clint Eastwood och fädernas flaggor

Publicerat fredag 3 november 2006 kl 09.37

Clint Eastwoods nya film ”Flags of our fathers”  utspelar sig under andra världskriget och ger sig i kast med ett ärorikt kapitel amerikansk historia. Berättelsen krestar kring männen som reste den amerikanska flaggan, på en berömd bild som kommit att symbolisera segern över Japan. Men regissören Eastwood är intresserad av både legenden och dess baksida. Göran Sommardal har sett ”Flags of our fathers”.

Att fotografiet med de sex som reste flaggan på den japanska ön Iwo Jima var arrangerat är ju inget nytt avslöjande, och vad Clint Eastwood är ute efter med sin berättelse är inte att överhuvudtaget avslöja legenden eller ens att i första hand visa hur legender så lätt tar överhanden över den historiska sanningen. Flags of our Fathers gestaltar det drama som vanliga människor hamnar i när legender förvandlas och förtjockas till sin egen historiska sanning.

Om Steven Spielbergs utflykt i Andra världskrigets mytologi i ”Rädda menige Ryan” slutade som ett gängse sentimentalt protokoll över hjältarnas framfart i främmande land, så iscensätter Eastwood sin återblick på kriget som ett rakt-igenom amerikanskt drama. Den japanska fienden visar sig bara som skuggor på andra sidan geväret, kanonen och kulsprutan, eller dyker upp vid några väl valda tillfällen för att osökt gjuta döden. Men egentligen förekommer japanerna bara i spåren av den grymma och förslagna fienden, och blickarna från slagfäften riktas inte bort mot striden och kanske mot freden utan hemåt, mot det krigförande USA:s inre ångest och beslutsamhet.

Två handlingar löper parallellt genom ”Flags of our Fathers”. Den döds-bringande kampen i den japanska övärlden och de tre överlevande flaggresarnas turné runt det krigströtta landet för att samla in mer pengar till krigsanan-strängningen. De tre som reser runt, en sjukvårdare och två soldater, spelas av Ryan Phillipe, Jesse Bradford och Adam Beach, och det är när väl det samtids-historiska perspektivet på dem växer och vidgas och filmen börjar berätta om historiens och den historiska bildens sägenomspinnande efterverkningar, som också det hela verkligen blir mödan värt att uppleva.

För även om jag har svårt för Clintans ovana att alla stora sanningar ska klämmas fram i basregistret - likadant i Million Dollar Baby när han själv och Morgan Freeman huserar nere i de djupa källarvalen - här låter det: ”Maybe they fought for the country, but they died for their buddies.” Men bortsett från det så skapar hans ambition att filmen igenom behålla sin tvetydiga nyfikenhet för ett antal gängse amerikanismer, utan att egentligen överge dem - den cinematografiska ambitionen framkallar hela tiden uppmärksamhet och skapar oavlåtligt intresse.

                                                     Göran Sommardal

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".