Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Sval Gerdrud på Stockholms Stadsteater

Publicerat måndag 6 november 2006 kl 08.23

I helgen var det premiär på Stockholms stadsteater för ”Gertrud”, Hjalmar Söderbergs pjäs från 1906. Denna desillusionerade och eleganta kärlekskarusell med enbart olyckliga deltagare är ständigt aktuell för nya tolkningar, på grund av sin redan då moderna diskussion om konflikten mellan förnuft och känsla, äktenskapets roll, individens frihet kontra tvåsamheten.
  Gertrud och Gustaf spelas denna gång av Maria Salah och Gustav Hammarsten, Gertruds två älskare av Erik Johansson och Christer Fant, Gustavs mor av Marika Lindström. För regin står Carolina Frände och Jenny Teleman är Kulturnytts recensent.

Otrogna Gertruds lille son är död. Hennes vänliga, rationella make säger sig inte tro på alltför kraftiga känslor. Innan äktenskapet fick hon hjärtat sitt krossat av en författarälskare och fyller nu tomheten med en självupptagen omogen ynling
  Hjalmar Söderbergs drama mellan dessa fyra hjärtan kan berättas olika, som en historia om passion och svartsjukans väsen, den kan handla om kvinnas frigörelse, eller bli till berättelsen om den stora ensamheten. Jag minns tex en uppsättning av Thorsten Flinck där alla fyra brann som ångestfacklor, tätt, tätt ihopträngda, utan att nå varandra en sekund. Inte genom köttets lust och sannerligen inte in i själens obotliga ensamhet.
  Vad Caroline Frändes svala, lågmälda, långsamma uppsättning av Gertrud egentligen handlar är mer dunkelt. Här dricker de fyra högcivliserade cocktails och konverserar verserat i mondäna miljöer, som diskret böljar mellan sent tjuogotal och tidigt sextiotal. Välskräddade, artiga, frågar de milt och behärskat varandra:

- Var det något du ville säga mig min vän?

- Ja jag vill inte längre leva med dig.

Maria Salahs Gertrud är kallast, närmast kaklad, så blank och rationell i sin bestämda vilja att skiljas utan stök att alla försök till vredesutbrott diskussioner rinner av henne som kallvatten. Nästan sömngångaraktigt avslutar hon alla relationer. Och jag tänker, är det helt enkelt depressionen Carolina Frändes Gertrud vill visa upp?
  En bottenfruset sörjande mamma och pappa samt två alkoholister, som monotont, härmar fraser som ska föreställa äkta känslor. ”Jag är så trött”... säger Gertrud. ”Förgäves det är inskriften över hela mitt liv” säger författaren lågt.
  Och nog är det troligt, att när allting redan är för sent, är det just så här den ser ut sorgen, ganska rejält... tråkig. Det är kanske en bra idé men en märklig teaterupplevlese blir det att sitta och se en tolkning och ensemble som så väl uttrycker känslan av att känna ingenting...
  Så blev det ju också något mellan oss som liknar kärlek, säger Gertrud liksom ursäktande innan vi går.

Jenny Teleman

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".