Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Klimax pjäs av Lisa Langseth

Publicerat tisdag 7 november 2006 kl 10.41

I helgen var det premiär för en ny pjäs av den produktiva unga dramatikern och regissören Lisa Langseth. Hon har tidigare bl.a. uppmärksammats för monologen ”Den älskade” och för pjäserna ”Slättskymning” och ”Märk mig”. Hennes nya pjäs heter Klimax, och den hade premiär på Dramatens scen Elverket i Stockholm i helgen, i regi av Öllegård Goulus. Gunnar Bolin har sett den.

Scenrummet på Elverket, signerat Jan Lundberg, är ett gammelboaserat rum med bokhyllor, en träningscykel och fyra skolbänkar. I fonden högt sittande fönster från vilka ett hotfullt sorlande då och då bryter igenom. Inrumlande genom en av dörrarna kommer de, till att börja med - lyckliga tre. De som blivit antagna till den totala kulturella makeovern. Tre förorts nja knappast kids men i alla fall tydliga representanter för en klass utan tillgång till de styrandes språk eller kulturella koder. De ska nu göras om till kulturkonsumenter och kännare av finaste snitt.

De är mer typer än personer: Vulgobruden, idrottskillen och den intelligenta bitterbitchen. Här möter de sin lärare den strama Viola, självklart klädd i svart från tå till glasögonbåge och satiren kan börja. Lisa Langseth skriver dräpande rappt, ensembelspelet sitter som vore det tjugonde föreställningen och inte första, tempot är uppskruvat, stackatorepliksskiften varvas med sketchliknande scener som när vulgobruden får höra Katarina Frostensson dikter medan bitterbitchen tar pulsen på henne för att se om hon känner något. Efter en stund rumlar ytterligare en deltagare in i rummet, påtände Niklas med ännu högre fart i replikföringen, den fina gränsen mellan buskis och komisk ädelsatir beträds, men överträds aldrig.

Pjäsens vändning är förstås en dröm för skådespelarna, när de får svänga från va fan nu ba till att bli mezeätande genuskorrekta kulturkonsumenter, men här börjar pjästexten bita sig själv i svansen. När vi Elverksbesökare ska skratta åt oss själva, eller för den delen: de på och bakom scenen ska idka självironi så blir det till sist väl revolutionsrosenrött.

Spelet är fortsatt tajt, den mestadels unga ensembeln suverän, Öllegård Goulus regi väljer tempo, vilket känns alldeles rätt, för det är som hyperventilerande samtidssatir Klimax roar, inte som maning till eftertanke eller stora diskussioner.

Gunnar Bolin

gunnar.bolin@sr.se 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".