Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Lost in Versailles

Publicerat fredag 17 november 2006 kl 07.46

Fansen har längtat i flera år efter Sofia Coppolas film ”Marie Antoinette”. Hur kommer den att låta? Hur kommer den att se ut? Sofia Coppolas musiksmak är lika plågsamt rätt som hennes känsla för stil. Modeskapare har inspirerats innan ens en bildruta hade visats, det franska 1700-talet har gått igen hos modeskapare som John Galliano och Alexander McQueen. Sofia Coppolas berättelse om ”Marie Antoinette” är baserad på Antonia Frasers hyllade biografi med samma namn och nu har den premiär.

Vad vet vi om Marie Antoinette?
Att hon som 14 åring flyttade från Österrike till Frankrike för att genom äktenskap med den franske kronprinsen stärka banden mellan de två länderna. Att hon har blivit en historisk ikon, en dröm i krinolin. Hon som åt bakelser och sa åt folket att göra samma sak. Tror vi.
Regissören Sofia Coppola berätta historier om flickor på väg att bli kvinnor – hon har gjort det i ”Virgin Suicides” och ”Lost in Translation”, och hon vill göra det i Marie Antoinette. Öppningen är storslagen. Vi får se hur den unga Marie Antoinette förs från sin familj och sitt land och hur hon på gränsen till Frankrike bokstavligen kläs av och fråntas sin barndom och sitt förflutna. När hon sätter fötterna på fransk mark är hon ensam och utlämnad till misstänksamhet, skvaller och jönserier vid det nya hovet.  
Sofia Coppola är expert på att iscensätta åtrå och ungdomsårens tristess. Marie Antoinette delar sin rastlösa längtan efter att livet ska börja med flickorna i Coppolas debut, ”Virgin Suicides”.
För den franska drottningen - understimulerad av sin träige make Ludvig den sextonde - börjar det när hon träffar den sexige svenske officeren Axel von Fersen.
Det är underbart romantiskt. Hela filmen är en visuell explosion. Och soundtracket är klanderfritt.
Som suckande statare får vi ta del av den privilegierade klassens överdåd. Montage av skor, siden, bakelser och champagne staplas på varandra till tonerna av Bow Wow Wows I want candy och billig 80-tals postpunk. Mag-ni-fique! Men det är som att Coppola inte kunnat bestämma sig för vilket ben hon ska stå på. Nu blir det både punkigt, sexigt montage, personporträtt och pliktskyldig historieredovisning.
Synd eftersom vi inte ser filmen för att få reda på mer om Frankrikes ekonomi eller politiska situation under 1700-talets slut. Vi ser den för att vi vill veta mer om den unga flicka som lockat fram så många fantasier. Nu blir hon aldrig mer än en revolutionens Paris Hilton.

                                                           Karin Magnusson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".