Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Avskalat och exakt på Dansens Hus

Publicerat fredag 17 november 2006 kl 08.54

Nederlands Danstheater, ett av höjdarnamnen den här hösten, är på gästspel på Dansens Hus i Stockholm. De räknas till ett av de främsta kompanierna i dansvärlden och deras grundare, tillika huskoreogaf, Jiri Kylian är redan ett bekant namn i Sverige. Såväl Stockholmsoperan, som Göteborgsoperan och Cullbergbaletten har tolkat många av Kylians verk. Nu är alltså orginalkompaniet här med tre stycken. Två av Kylian och ett av Paul Lightfoot och Sol León i samarbete.

Det finns egentligen inget mer avslöjande än ett riktigt avskalat scenrum. När Nederlands Danstheater sätter igång med första Wings of Wax finns ingenting på scenen mer än en intensivt, något bländande, långsmal strålkastare.  Sen är det svarta väggar och alla dansare har åtsmitande svarta trikåer och toppar. 
Wings of Wax lånar sin titel från den grekiska myten om Ikaros, Daidalos son som fick vingar av vax och fjädrar för att kunna fly undan kung Minos på Kreta. Men trots faderns varningar flyger Ikaros i övermod för nära solen, vingarna smälter och han störtar i havet. 
En i och för sig fin – men inte helt nödvändig klangbotten. För den stora behållningen är att Jiri Kylian är en koreograf som verkligen kan materialisera musik. Dansen blir ytterligare instrument, fler lager av stämmor. Det är som om den där extra vridningen av en hand gräver sig in bland noterna. Tar plats där och det påverkar också lyssnandet.
Och genom att allt är så avskalat finns inte heller utrymme för slarv. Det måste vara exakt, som om det står en osynlig dirigent någonstans i bakgrunden och håller ihop helheten. Och det säger ju en hel del även om dansarnas kapacitet. 
I de följande styckena tänjs gränserna för var scenen börjar och tar slut. Samtidigt som tre manliga dansare försöker böja en fjärde kvinnlig kollega till olika positioner som de sen lämnar henne i, pågår liknande utforskningar på en TV-ruta. En Tv-ruta som publiken bara kan se genom en stor spegel på scenen. Och i spegeln ser vi också de levande dansarna. Allt möts där i spegelbilden. Olika tidsplan och rum. Och sen blir allting ännu mer upplöst när både tv och spegel börjar rotera runt sig själva och skapar ytterligare kombinationer av bilder och spegelbilder. 
Jag gillar det där envisa utforskandet av scenen, av rörelsen, av tiden.
Jag lovar, andra överbyggnader känns överflödiga här. De behövs inte. Dansens eget grundmaterial är en outtömlig källa. Och det är inte så ofta det utforskandet sker på den här höga nivån.

                                                           Cecilia Blomberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".