Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Robin Robertsons poetiska makrillar i Stockholm

Publicerat onsdag 22 november 2006 kl 10.08

Robin Robertson har på senare tid växt fram som en av Storbritanniens mest uppmärksammade poeter. - inte minst - sedan han tidigare i höstas knep det prestigefyllda Forward-priset i väldigt hård konkurrens, till exempel av nobelpristagaren Seamus Heaney.

Ibland är det som att epifanin slår till, när verkligheten liksom tar en på pulsen samtidigt som den plötsligt framstår i extremt skarp belysning. Så är det för mig, när jag sitter på bussen på väg till jobbet på radiohuset, och läser dikten ”Crossing the Archipelago”. Liksom utan förvarning så sitter den där bredvid mig och tittar ut genom bussfönstret, för det står:

”The sea of Djurgården is a mirror/of lost light”.

Alltså ungefär:

Vattnet vid Djurgården är en spegel /av försvunnet ljus.”

Utanför ligger djurgårdsfärjan förtöjd och visst, bilden stämmer precis. Kanske var det lite tidigare på morgonen när Robertson hittade sin bild, men -en spegel av försvunnet ljus - det är välfunnet varje mulen novemberdag. Dikten fortsätter:

”I watch snowflakes fall on water, transparent as tissue, melting back to nothing 

the black water’s endless echo of the night”.

”Jag ser snöflingor falla på vatten, genomskinligt som vävnad, smälter tillbaka till ingenting

det svarta vattnets oändliga eko av natten.”

Det här är rader ur Robin Robertsons tredje diktsamling ”Swithering”. ”Swither” är förresten en skotsk glosa med åtminstone två betydelser, den ena är att tveka eller vackla, den andra är att framträda i skiftande skepnader. Med det lilla ordet lyckas Robertson alltså ringa in två huvudteman i samlingen: ambivalensen och metamorfosen.

I kväll uppträder Robin Robertson på en Tranströmerkväll på Kulturhuset i Stockholm. Han har också nyligen tolkat en samling Tranströmerdikter till engelska, Och han kallar Tranströmer en ormvråkspoet, som hänger högt över sitt poetiska landskap och med borrande blick ser världen med en närmast mystisk precision.Man skulle kunna säga något liknande om Robin Robertson. Båda har förmågan till extatisk exakthet, så där så att de får det beskrivna att glöda och skvallra om underliggande, dolda betydelser.Så Swithering innehåller ormvråkar, men också ål, makrill, sill, hjortar, kaniner och en till hälften tämjd falk. Och dikterna pendlar mellan mild surrealism, lätt grotesk naturdiktning, variationer på teman från Ovidius.Men här ryms också ganska rörande betraktelser av egna barn som blir tonåringar och växer ifrån sina föräldrar, hjärt-dikter som jag tror har en resonansbotten i den stora hjärtoperation som Robertson själv tvingades gå igenom under 80-talet, och en sån sak som en dikt om en sparris, en dikt som verkar ha en så konstig sexuell undertext att man blir både generad och lite illa till mods, men, alltid, alltid… Alltid finns den här suveräna precisionsblicken mot världen:

 ”What the snow has furred to silence,

uniformity,frost amplifies, makes singular:

giving every form a sound,

an edge, as if

frost wants to know what

snow tries to forget.”

”Det som snön har bepälsat till tystnad,

enhetlighet, det förstärker frosten, gör det speciellt:

ger varje form ett ljud,

en kant, som om

frosten vill veta vad

snön försöker glömma”.

Stefan Westrin

stefan.westrin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".