Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Daniel Craig - en formbar och rå Bond

Publicerat fredag 24 november 2006 kl 07.47

Casino Royale - så heter den 21:a Bondfilmen och den går nu upp svenska biografer. Filmen bygger den första av Ian Flemings böcker om den brittiske agenten - och den har filmatiserats förut, men blev då mer av en komedi. Och ”Casino Royale” är ny i fler avseenden: i rollen som Bond har Pierce Brosnan blivit avlöst av den brittiske skådespelaren Daniel Craig och det har gett regissören Martin Campbell och manusförfattarna ett gyllene tillfälle för att uppdatera den evige gentlemannen och allt det vi kallar för en Bondfilm. Och då kan det ju passa bra att man börjar från början - med den äldsta Bondberättelsen, om än förlagd i modern tid. Måns Hirschfeldt.

Redan i den obligatoriska prologen står det det klart att det är en annan Bond som nu tar plats på duken. Med föga gentlemannamassamässig råhet tar han en karl av daga genom att först banka, sen strypa och så dränka för att till sist skjuta ihjäl honom.

Det visar sig vara Bonds andra mord i hennes majestäts hemliga tjänst - och det är genom det han gör sig förtjänt av sin dubbelnolla - och blir 007. Men därifrån ska han, både rollfiguren och Daniel Craig ta steget till också bli Bond, James Bond, ja, han dröjer fakiskt in i det sista med att yttra den frasen. Och det finns dom som tvivlar på hans finess och professionalitet. Till exempel M, spelad av Judi Dench och hon är återigen magnifikt sträng. Och arg, när Bond, inför hela biosalongen håller på att avslöja vad hennes täcknamn står faktiskt för. Craigs Bond är en nykomling, fortfarande formbar, han struntar i om Vodka Martinin är skakad eller rörd. Och så har de jobbat manusförfattarna, med igenkänning på metanivå, de utslitna Bondsignalerna har kodats om och dom rutiner som till sist tog död på den klassiska Bondfilmen, är också dom som här får stryka på foten.

Vi slipper Q och med honom John Cleese och massa tekniska idiotier, vi slipper slentrianflörten med nån Moneypenny. Istället finns faktiskt nåt i Bondsammanhang så otänkbart som sexscener som faktikst doftar lite erotik. Och filmens inre drama kretsar väl kring hurvida Bond faktiskt kan bli någon annan än där avtrubbade hårdingen som mördar och förför med samma kylskåpskalla själ.

Annat är precis som vanligt: Mads Mikkelsen gör Le Chiffre, en Bondskurk helt enligt traditionen, här kryddad med ett skadat öga som vid känsliga tillfällen fäller en tår av blod. Och så biljakter, ja, men korta och bildmässigt rent expolosiva, och ja, akrobatnummer på hög höjd, ovanligt svindelframkallande.

Men den huvudsakliga spänningen är koncenterad till pokerbordet, där finansieringen av den internationella terrorismen ligger i potten. Och även dramaturgiskt har man gjort upp med Bondkonceptets formel, och fått till en historia kränger och stannar upp, som tycks ta slut för att sen börja igen och då faktiskt tillföra något ytterligare. Och det är Daniel Craig och Eva Green, som Bondbruden Vesper, som binder ihop det hela, i ett par riktigt snärtiga dialoger som dom bollar emellan sig, mer sammanbitet än tongue-in-cheek och med en vermouthdroppe torr humor, inte mer.

Om det hela sedan går att upprepa i en rad nya Bondfilmer är omöjligt och sia om - i stunden räcker det till att göra mig både förvånad och lite lyckligt storfilmsberusad.

Måns Hirschfeldt

mans.hirschfeldt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".