Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Hårt, kallt ljud förstör "Sweeney Todd"

Publicerat måndag 4 december 2006 kl 07.50

En frisör – Barberaren på Fleet Street - som skär halsen av sin kunder och låter butiken bredvid göra paj av köttet... det är en klassisk skröna som många arbetat med. I helgen var det premiär för musikalversionen och den skedde på Värmlandsoperan i Karlstad. Den heter ”Sweeney Todd” och är skriven av amerikanen Stephen Sondheim 1979 och har spelats några gånger förut i Sverige. Sondheim har också gjort musikaler som ”En kul grej hände på vägen till Forum”, ”Into the woods” och ”A little night music”, baserad på Bergmans film ”Sommarnattens leende” – i den sista finns Sondheims mest kända hit ”Send in the clowns”.

Per Feltzin har sett ”Sweeney Todd”.

Upplevelsen faller itu i två bitar: det sceniska, själva tolkningen å en sida och det jag hör å andra sidan.

Regissören Vernon Mound har placerat hela berättelsen i ett dårhus. Alla sexton sångare är där, i ett kakelklätt stort rum på psyket för länge sen. De är på scenen hela tiden och går in och ut i sin dårskap, återberättare den minst sagt dåraktiga historien.

Jag tycker att det är en lyckad lösning och också en bra gestaltning. Sweeney Todd har varit förvisad, hans hustru har dödats och hans dotter har domeran som förvisade honom själv tagit hand om. Ett så långt gånget hämndbegär, att han alltså gör köttpaj av sina motståndare, det är verkligen något som skulle leda till att alla dör eller hamnar på psyket. Vad man möjligen tappar är kittlingen att det här skulle kunna ske här intill, idag, nästgårds... bland oss vanliga. Å andra sidan får man fundera vem som egentligen är mest galen: hämnaren, massmördaren eller de som driver honom dit?

Men med på köpet i den här tolkningen får man också det som inte alls fungerade på premiären. För att skapa den drabbande närheten har orkestern förvisats till en lokal bredvid. Vi hör dem främst genom fyra stora högtalare. Sångarna bär myggmikrofoner samtidigt som vi sitter så nära att vi också hör dem direkt där i rummet. Ljudet kommer från olika håll samtidigt. Sedan ger en kubformad hård yta runt tre av fyra väggar en brutal kraft som plattar till musiken.

Det är hårt, kallt och onyanserat.

Det är scenografen Chris de Wilde och ljuddesignern Gary Dixon som får ta ansvaret för den här huvudvärksbefrämjande attacken.

Det är i synnerhet synd om huvudrollens Timo Nieminens basbaryton som försvinner ofta. Anne Bolstad som hans partner Mrs Lovett har en röst som ändå tar sig fram. Hela kollektivet kämpar och tolkar, hugger och skriker, men jag vill bara mixa om allt.

                                                           Per Feltzin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".