Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Korta filmer om Paris

Publicerat fredag 8 december 2006 kl 10.15

I dag är det premiär för en film i, törs man säga, en svår genre - episodfilmen. Alltså en film där en mängd regissörer inbjuds för att göra sin lilla bit till helheten. I det här fallet heter filmen ”Paris Je T’aime” översättning förmodligen överflödig, och bland de 18 regissörer som man förmått att erkänna sin  kärlek till Paris och stadens olika stadsdelar  finns storheter som bröderna Cohen, Gus van Sant, Wes Craven, Walter Salles och Tom Tykwer.

Gunnar Bolin har sett Paris Je t’aime där en av kortfilmerna har manus av Gena Rowlands, regisseras av Gerard Depardieu och rollerna spelas av Rowlands Ben Gazarra och Depardieu….

För första gången sedan Cassavetes ”Premiärkvällen” ser vi Rowlands och Gazarra mot varandra och det är väl på ett sätt en bra bild av vad den här sortens lekfulla filmprojekt kan leda till - en anspråkslös möjlighet att göra det där som man inte skulle orka med i ett mer anspråksfullt sammanhang.

”Ja, jag vill vara med o vad kul, det vore att spela mot Ben igen jag skriver en liten text och sen kan väl…..”    Nej, hur det gick till när Gerard Depardieu blev regissör det vet jag inte

Men här finns också ett av problemen med episodfilmen - det alltför lätta anslaget. Det är det brasseriemurriga myset som lever kvar – inte det faktum att Rowlands skrivit en tragedi i pytteformat.

Få av de utvalda regissörerna behärskar eller har tagit kortformatet på allvar.

Det är egentligen underligt att inte filmen precis som litteraturen har fler format att arbeta i. Jo, jo det finns en alldeles underbar livfull korfilmsscen etc etc  men det räcker med att titta på de olika formaten en skriven berättelse kan ha, och sedan jämföra det med filmens snäva ramer vad det gäller längd, för att se att det är 120 minutersformatsterrorn som råder. Och som publik blir vi påverkade, det är som om en berättelse med rörliga bilder har en andning avpassad efter två timmars formatet.

I Paris Je táime serveras vi allt från små skisser som avbryts innan de börjar som Gus van Sants lilla ofärdiga flirtfilm till faktiskt granithårda små noveller med början mitt och slut som tex Walter Salles och Daniela Thomas iskalla klassdrama, så kort så tydligt att den nästan skulle kunna vara en tv spot mot införandet av pigavdrag för temat är den unga invandrarmamman som lämnar sitt gråtande barn för att ta hand om överklassdamens gråtande barn. Men den sortens genomarbetade novellfilmer där man verkligen ansträngt sig att göra något helt och färdigt av sina fem minuter och lyckats de är ett undantag.

Som stämningsskapare för parisresan fungerar Paris Je t’aime eller kanske som utomhusbio vid Bastiljen en ljum sommarnatt eller som instoppade små muntrationer på bio eller tv som långfilm är ambitionsnivåerna alldeles för... nej jag förstår inte riktigt varför.

Gunnar Bolin

gunnar.bolin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".