Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Lettisk poet om tiden från 1945 till nu

Publicerat tisdag 12 december 2006 kl 08.54

Den 13 maj 1945 nådde Dzintars Sodums och hans två följeslagare den kurländska östersjökusten. De hade deserterat från sin hopplösa postering som kanonmat för de framryckande sovjetiska armékårerna.

3 dagar och 4 nätter senare klev de tre i land på Gotska Sandön för att mötas av den svenska frågan: Vad är ni för ena?

Det är en fråga som författaren Dzintars Sodums sedan dess fortsatt att ställa under hela sitt liv: Vad är jag för en? Och han har ställt sig frågan i form av dikter, romaner och noveller. Och ett av svaren utgör titeln på det urval dikter som Juris Kronbergs har sammanställt och översatt: Igelkotten i brunnen.

”En gång i tiden var jag människa. Men man försökte på olika vis tvinga mig att bli ond. Att hämnas och plåga andra. Då längtade jag efter att bli ett djur i stället. Jag önskade det så starkt att jag en dag förvandlades till igelkott.”

Det är en av alla beskrivningar av sig själv som den lettisk-svensk-amerikanske men alltid lettiskspråkige poeten och författaren Dzintar Sodums består oss med i Juris Kronbergs livslånga urval av hans poesi. Och dikter som självporträtt finns handfast utlagda i diktfloden: Från 1945 & 1949 i Sverige, och sedan från 1965, 1980, 1986 och 1999 (i hallspegeln) i USA. Den ofta självironiska framställningen av herr Sodum själv fungerar utmärkt som riktpunkter i presentationen av ett författarskap som trots allt är rätt okänt på våra barbariska breddgrader.

Som poet kom Dzintar Sodums att bryta inte bara med den äldre, folkloristiskt och nationalistiskt präglade poesin, som redan den poetiska modernismens anfader i den lettiska litteraturen hade gjort: Alexsandrs Caks, som för övrigt också finns i ett urval av Juris Kronbergs: Hjärtat på trottoaren. Om Caks hade inlett den poetiska urbaniseringen och radikaliseringen och försett den med staden Rigas stadsvapen, så drog Sodums veven ytterligare runt ett varv, med hjälp av Caks, men också med hjälp av de författare i den utländska packning han hade fått med sig från Lettland, kanske mest märkbart den satiriske Swift, förstärkt med Heinrich Heines radikala blick och den galghumoristiske Morgensterns frasering.

Själv har jag lite svårt att i Sodums fall riktigt skilja ut poesi från poet. Han skrev den han var. Han var den han skrev. Och efter att ha vankat av och an i ett till synes fåfängt försök att nagla fast hans speciella versklang i kritikprosan, så stannar jag till slut vid följande skvader: En hårt samplad Henry Parland, hopfogade med Majakovskijskruvar.

För övrigt är det alltid befriande att läsa en författare som aldrig tröttnar på att ta spjärn såväl mot de nya som de gamla självklarheterna. Inte bara de givna onda storheterna sovjetism och nazism. Utan spjärn också mot det svenska folkhemska, som ändå tillhandahöll goda bibliotek, ett drägligt liv och intellektuell frihet. Och mot det USA där han fick ett ännu större svängrum. Att citera en enda dikt av Dzintar Sodums känns därför inte riktigt rättvist. Men här är en, i alla fall.

EN POLITISK FLYKTING TALAR:

Min far slaktades av den Ryska staten.

Han sändes till Sibirien

och tvingades vara underdånig.

Min son krossades av den Amerikanska staten.

Han sändes till Vietnam

och tvingades vara hjältemodig.

Dotter, föd en son som säger:

»Politiska poliser är olagliga.

Parlament, ge inga pengar

till pojkar som fängslar

idéers inbillningar

och sina egna dumheter.«

Göran Sommardal

goran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".