Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Vem väljer vad på Tensta Konsthall?

Publicerat tisdag 12 december 2006 kl 07.46

Så här i slutet av det något omdebatterade mångkulturåret, har det öppnat en ny utställning på Tensta Konsthall utanför Stockholm. ”Jihani Kalapour” betyder världskulturarv på kurdiska och utställningen är ett samarbetsprojekt som kommit till stånd delvis tack vare nämnda år.

En samling konstnärer har försökt ta ett nytt grepp om kulturarvet och har dessutom velat belysa maktstrukturerna i konstvärldens sätt att välja - vad får visas och av vem egentligen?

Utställare: Altoum Alimoardi, Niger Dara, Sara Isaksson-From, Åsa Jungnelius, Zobida Nadi Sharegh och Nasrin Rashid.

Jihani Kalapour pågår till och med den 28/1-07  på Tensta Konsthall (men visas sedan i nytt fomat på Nationalmuseum i Stockholm).

Ja som vanligt på Tensta Konsthall är det som visas bara en del i en lång process, där det är processen som är det viktiga, inte det som råkar visas för den tillfällige besökaren.

Processen består i det här fallet i att fyra kurdiska kvinnor och två svenska konstnärer har arbetat tillsammans i två år, med workshops och pyssel, som det står i katalogen. I brist på gemensamma ord har man fått kommunicera via estetiken. Som en slags utlöpare av denna verksamhet har gruppen också fått gå till Nationalmuseum och gräva fritt i åtminstone några av hyllorna på lagret och av diverse föremål göra en egen utställning av det kulturarv som ligger där och samlar damm.

Tanken är förstås att det skall hända något om detta kulturarv ses med nya ögon och placeras i en ny miljö, befriat från alla de vanliga museala konventionerna. Alltså har det blivit ett halvdussin glasmontrar med saker i, mest konsthantverk, presenterade på ett sätt som aldrig Nationalmuseum skulle ha gjort, fast inte kan man säga att det händer särskilt mycket för det. Det är personligt valt, utefter privata tycken och associationer, snarare än efter koronologi och systematik, men eftersom man inte får veta vem som har gjort vad, och eftersom alla till och med har deltagit i varenda monter så blir det till slut litet opersonligt istället.

Avsikten är väl att undvika att locka besökaren till några olämpliga spekulationer om vad ”de tycker om i Kurdistan”, det är inte det etniska som är viktigt, utan just det personliga, men eftersom det personliga faktiskt kräver en person för att bli intressant, inte en grupp, så blir det som sagt litet tamt, även om alla de anonyma väljarna har motiverat sina val med korta texter i katalogen.

Det görs också ett visst nummer av detta som en utmaning mot den museala maktstrukturen, och en diskussion om vem som har makten över vårt seende och därmed vårt kulturarv. Jag vet inte om jag fick så mycket nya uppenbarelser med mig i det ämnet, men däremot är det nog bra att påminnas om att det är så här vi faktiskt går på museum.

Mycket få av oss är egentligen intresserade av kronologin och stilhistorien, vi väljer sånt som vi råkar gilla, sånt som påminner oss om något vi minns, eller sånt som bara sätter igång någon tanke i huvudet på oss, slumpvis och personligt.

Det kan det nog vara nyttigt för intendenterna och kuratorerna att hålla i minnet.

Mats Arvidsson
mats.arvidsson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".